Pragmatism sänker skatten mer än principer

Niklas Wykman är riksdagsledamot och skattepolitisk talesperson för Moderaterna. Här utvecklar han sina tankar om skattereformer.

Skattereformens ledord om neutralitet och likformighet fungerar som en trosbekännelse i den svenska skattedebatten. Såväl ekonomer som jurister kan lyfta fram starka skäl för just dessa principer. Ifrågasättande tillrättavisas snabbt, inte sällan med att den som ifrågasätter har missförstått principerna. Men fakta kvarstår, såväl verkligheten som den akademiska litteraturen är full av andra utformningar – som ofta fungerar bättre. Trots inledningen handlar dock inte denna artikel om likformighet och neutralitet, utan om det okloka i att göra skatter principiella. Det finns starka skäl att hantera skattesystemet pragmatiskt och att gräva där man står.

Hur varm duschen känns beror på om du kommer från isvaken eller bastun. De förändringar som gjordes i samband med skattereformen i början av 90-talet korrigerade ett skattesystem som i stora delar hade spårat ur. Ett av de mest kända exemplen påtalades redan under 70-talet av Astrid Lindgren då hon betalade över hundra procent i skatt. Göran Persson har senare sagt att det fanns en ”abnormitet i skatteskalorna”. Vad som är rätt förstärkningsord kan det tvistas om, men Socialdemokraternas dåvarande beskrivningar av Astrid Lindgren som djupt okunnig vill de knappast kännas vid i dag.

Skattereformen innebar en omfattande omläggning av skattesystemet. Breddningen av skattebaserna och de sänkta skattesatserna var centrala. Systemet blev enklare och mer effektivt. Ur ett internationellt perspektiv gick Sverige från en relativt hög till en relativt låg beskattning av vinst, bland jämförbara länder. Tillsammans med reformerna som gjordes under och efter 90-talskrisen har ”Århundradets skattereform” lett till att Sverige ur flera centrala perspektiv presterat bättre än de flesta jämförbara länder. De ekonomer, jurister och politiker som drev igenom reformen, trots protester från bland annat näringslivet, har spelat en betydelsefull roll för framväxten av Sverige såsom vi känner det i dag.

Skattereformen var också en politisk nystart för socialdemokratin. Den del av partiet som invänt mot Erlanders och Palmes vänstervridning av politiken fick en sen men omfattande upprättelse. Ständigt högre skatter var inte det rättfärdiga samhällets grund. Till slut tog också andra människors pengar slut, för att summera med hjälp av Thatcher. När skattereformen genomfördes hade det svenska tillväxtundret varit i stå sedan minst 20 år. Den stora stat som vuxit fram finansierades genom underskott. Ett trängt näringsliv fick temporära lättnader med hjälp av devalveringar. Att stora delar av näringslivet misstrodde en skattereform som ville ta bort privilegier i form av avdrag, var kanske inte så konstigt efter årtionden av försämrade generella villkor.

Efter skattereformen och Bildtregeringens reformer och krishantering kunde såväl Sverige och socialdemokratin lägga goda år framför sig. Göran Persson fortsatte under en tid på en reformistisk bana och skattetrycket kunde hållas relativt stabilt kring skattereformens nivå, efter 60 år av stigande skattetryck.

De som i dag ropar efter en ny skattereform överskattar dock troligen nyttan. Inte minst därför att dagens skattesystem inte är i närheten av att vara lika dysfunktionellt som 70- och 80-talets. Det är svårt att se att lika omfattande basbreddningar som var möjliga att göra då, skulle vara tillgängliga nu. Det är inte heller troligt att dagens system är i närheten av att innehålla lika stora dödviktsförluster. Slutsatsen av det är att sänkta skattesatser i större utsträckning skulle behöva finansieras genom minskade offentliga utgifter eller genom att skifta, snarare än att bredda baser, även om vissa basbreddningar är kända och välutredda, till exempel minskade möjligheter för såväl privatpersoner som företag att göra avdrag för räntor. Den som vill göra en skattereform bör alltså i hög grad tänka igenom vilka av statens utgifter som behöver förändras. Möjligen är det mer korrekt att tala om behovet av en utgiftsreform än en skattereform.

Behovet av en utgiftsreform kan tyckas vara en retorisk fint, men om vi ska undvika att åter hamna i en långvarig skattehöjarspiral behöver utgiftsutvecklingen diskuteras. Detta är särskilt angeläget efter att finansminister Magdalena Andersson nära nog har monterat ner det finanspolitiska ramverket. Avskaffandet av överskottsmålet är en sak men minst lika allvarlig är utredningen om att öka statens lånefinansiering. Även om det inte råder samstämmighet kring överskottsmålet erkänns nackdelarna med att avskaffa det brett. När det kommer till att ”låna till investeringar” är dock situationen annorlunda. Politiker dras lätt med i lobbyisternas lovsånger. ”Om just bara detta projekt kunde lånefinansieras skulle den samhällsekonomiska nyttan öka”. Alla vill ha just sin räls, sin väg, sin tunnel eller vad det nu kan vara, och att låna till en investering kan tyckas lockande. Men det är inte så offentliga finanser fungerar. Varje miljard som läggs utanför statsbudgeten finansierar en annan utgiftsmiljard i statsbudgeten. Till slut ska allt betalas med samma pengar, och då har vi skickat räkningen för dagens bidragshöjningar till framtida skattebetalare, men med ränta.

En annan aspekt av en ny skattereform är den internationella. Världen ser i dag annorlunda ut än vad den gjorde i slutet av 80-talet. Sverige ingår i en rad internationella överenskommelser kring hur skatter får utformas. Beskattningsrätten är förvisso fortfarande nationell, men till exempel regler inom EU sätter ramar för vad som får göras. Ändå är det troligen inte de formella skälen som väger tyngst. Med ett handelsberoende av Sveriges storlek är det helt enkelt nödvändigt att säkra goda villkor för vår export. Att upphöja det till allmän princip, vägledande för en ny skattereform, låter sig troligen inte göras. Här handlar det istället om att vara flexibel och anpassa sig till förändringar i andra länders regleringar och hur marknaderna utvecklas. Centrala diskussioner kring skattebaser är i dag minst lika mycket en internationell som nationell fråga. Det pågående arbetet med till exempel FTT, CCCTB och BEPS är viktiga exempel.

Det finns skäl för Sverige att agera med försiktighet i dessa frågor. Få länder är mer exponerade mot internationella marknader än vi, varför vi också kan påverkas mest av internationella regleringar, på gott och ont. Kring till exempel CCCTB och BEPS finns potentiella uppsidor som de flesta kan skriva under på, till exempel att ta ner drivkrafter för skattedrivna upplägg och öka möjligheten för bland annat utvecklingsländer att tillgodogöra sig skatteintäkter. En viktig aspekt är dock skillnaden mellan att enskilda bolag gör skattedrivna upplägg, och att skattesystem i utväxling med varandra förbättrar villkor. Ett ”race to the bottom” som skulle kunna driva fram skatter som för ekonomin bort från sin bästa prestationsförmåga är inte önskvärt, men det är inte heller önskvärt med en likriktning som gör att förbättringar kommer fram långsammare eller inte alls. Detta är ett område där den politiska och ekonomiska diskussionen behöver fördjupas.

Det starkaste skälet som brukar anföras mot en skattereform är att det helt enkelt saknas samsyn kring vilket problem som ska lösas. Stora delar av vänstern präglas alltjämt av att omfördelning är skattesystemets viktigaste funktion, såväl mellan människor som över tid i livet. Därmed får höga skatter ett egenvärde. En del inom vänstern har förvisso perspektivet att omfördelning i huvudsak sköts bäst genom ökad sysselsättning och en välfungerande lönebildning, de är dock långt ifrån vare sig i majoritet eller en modig minoritet. Därmed har Sverige en mitten-vänster som står långt ifrån de rekommendationer som bland annat OECD, IMF och EU-kommissionen delar ut. Ett exempel är marginalskatterna och skattekilarna, som de flesta råder Sverige att sänka, men där riktningen istället är den motsatta.

Apropå internationella bedömningar. Återkommande förslag är att höja skatten på bostäder och konsumtion. Sällan har vänsterns slutit upp för lägre skatter som när det har handlat om att sänka matmomsen, och vilken skatt har väckt så mycket motstånd som fastighetsskatten? Rådde det en bred folklig och politisk samsyn kring att till exempel beskattning på arbete var för hög, skulle det kanske finnas en grogrund för att gå fram med den här typen av åtgärder, men så ser inte landskapet ut. Att återinföra fastighetsskatten skulle troligen leda till minskad legitimitet för skattesystemet och därmed ökade kostnader för att upprätthålla dess funktion.

Från tillroparna av en ny skattereform anförs ofta att man politiskt borde kunna enas kring strukturen och sedan justera nivåerna utifrån uppfattning. Inte heller detta är en framkomlig väg. Låt säga att staten behöver öka intäkterna med en miljard och att staten efter en analys utifrån bästa tillgängliga kunskap kommer fram till att det mest effektiva är att reducera avdraget för kapitalförluster. Om man istället behövde 10 miljarder, skulle då fortfarande samma skatt vara den bästa att höja? För det första skulle det innebära ett komplett avskaffande, för det andra skulle så stora förändringar kunna få allvarliga konsekvenser för till exempel bostadsmarknaden. Det finns helt enkelt inte starka skäl för att tro att nivå och utformning är oberoende av varandra. Det är därmed bättre att gräva där man står.

Så hur ska vi resonera? För många är skatt ändå en starkt principiell fråga. Det formar en gräns mellan det privata och offentliga. Det skiftar frihet att själv styra över sina inkomster till bemyndigande av det offentliga med att fatta beslut åt sig själv och andra. I mitten-höger-kretsar suckas det emellanåt om att ”Sverige är det enda land där man kan vinna val på att höja skatter”. Sant eller falskt, men i Sverige finns ändå en tillit till staten och dess institutioner, och därmed upplevs det kanske inte lika allvarligt att det offentliga fattar beslut. Kanske är politiken i Sverige också relativt skicklig på att leverera det som efterfrågas, diskrepansen mellan vad politikerna gör med skattepengarna och vad människor själva vill använda pengarna till är kanske inte lika stor här som på andra ställen? Detta är teorier som är svåra att värdera, men tydligt är att politiker, till höger och vänster, som gör stora principiella nummer av skatter inte tycks vinna bred popularitet.

Vad är då den bästa vägen framåt? Jobbskatteavdraget ger viktiga lärdomar. För det första slog det an på en uppfattning som människor brett kan ställa upp på, det ska löna sig att jobba. För det andra innehöll utformning inslag som var attraktiva även för dem som normalt inte prioriterar skattesänkningar, det gav till exempel mer till dem med låga inkomster och mer till kvinnor än män. Men än viktigare så presenterades det som en lösning på ett allvarligt problem – utanförskapet – och det fanns gott om forskning som visade att reformen skulle vara effektiv. Det understöddes också av samhällsnyttiga argument, förvisso gav det mer pengar i plånboken, men främst ledde det till att fler kunde få jobb. Och nu till en viktig poäng, även om det skedde till priset av en krånglig(are) utformning, så byggde det vidare på ett befintligt system istället för att göra anspråk på att förändra systemet. Den så kallade LO-puckeln hanterades genom att inkludera grundavdraget i utformningen. Ur ett teoretiskt perspektiv hade det varit attraktivt att samtidigt som jobbskatteavdraget göra om grundavdragets utformning i grunden, men hade det då gått att vinna majoritet för förslaget? Det hade sannolikt blivit svårare. När nu dessa steg är tagna och reformen vunnit popularitet är det givetvis möjligt att resonera kring förstärkningar och förbättringar, men just för att det gjordes stegvis.

Istället för en ny skattereform är det önskvärt att hantera utestående problem med den som redan är genomförd. Till exempel beskattningen av fåmansbolag. Det duala skattesystemet är svårt att hantera när arbetaren och kapitalägaren är en och samma. Vad är då inkomst från eget arbete och vad är inkomst av kapital? Förenklat utgår reglerna från att alla inkomster är löneinkomst och att inkomsttagaren sedan får använda reglerna för att visa att en del av inkomsten kommer från kapital. Sedan skattereformen har skillnaden i marginalbeskattning mellan arbete och kapital ungefär fördubblats, därmed har också drivkrafterna för inkomstomvandling tilltagit. Om regelverket inte ska fortsätta att tillta i komplexitet behöver antingen skillnaden i beskattning minska eller så behöver andra beskattningsmetoder prövas. Till exempel kan prövas ifall utgångspunkten att betrakta alla inkomster som tjänsteinkomster är fortsatt framkomlig.

Sverige har mest att vinna på att vår rörelse fortsätter närma oss skattefrågor på ett pragmatiskt sätt, men utan att avföra dem från agendan. Istället för att slå fast principer som ska ligga till grund för ett nytt skattesystem bör vi bygga trovärdighet kring de hörnstenar som ska prägla förbättringar av det vi har. För det första handlar det om att säkra tillräckliga intäkter för hållbara offentliga finanser. För det andra om att värna ordning och reda med stabila skattebaser. Fusk och möjlighet till skattedrivna upplägg allokerar ekonomins resurser fel. För det tredje handlar det om att utforma skatter så att de stimulerar sysselsättningen. Emellanåt lyfts argumentet att höga skatter skulle ge hög produktivitet. Argumentet är dock bristfälligt eftersom alla som kommer i jobb bidrar mer till produktiviteten än de som står utan jobb (dock inte genomsnittsproduktiviteten per arbetad timme som oftast mäts). Lägre skatter på jobb bidrar till lägre skattekilar och därmed ökad specialisering, vilket är väsentligt för tillväxt. För det fjärde handlar det om att utforma skatter som gör att vi klarar konkurrenskraften. Vi behöver omsätta fler innovationer i växande och här ger skatterna många gånger fel drivkrafter. Den femte hörnstenen är att skatter ska ta hänsyn till arbetets värde. För såväl den enskilde som samhället ger inkomst från arbete mervärden som inte kan ersättas med bidragsförsörjning.

Min uppfattning är alltså enkel – även när det kommer till skattereformer är fem myror fler än fyra elefanter.

Ordförande har ordet

Vi har alla ett stort ansvar som vilar på våra axlar för den värld som formas under vår tid. Det må vara svårt att förstå när du är mitt uppe i livet, men hela tiden planteras frön som en dag kommer att blomma ut. Det gör att varje del av historian är en tid av förändring – både för samtiden och framtiden. Den värld och den verklighet våra barn föds in till är en produkt av våra strider, värderingar och framsteg.

Den svenska vänstern har under den senaste månaden utannonserat massiva skattehöjningar och regleringar. Syftet är att flytta makt från individ och familj till politikerna i Rosenbad. De försvarar sitt agerande med att de tar ansvar för Sverige – en argumentation som delar av den svenska högern tyvärr har accepterat.

När vi försvarar vår politik med att staten behövs för att säkerställa människors lycka och att strukturer endast kan brytas genom en statlig järnhand kvoterad föräldraförsäkring, kulturanslag, den enorma omfördelningspolitiken och så vidare då har vi accepterat vänsterns verklighet. Där kan vi varken vinna val, eller än viktigare, vinna slaget om idéerna.

Vi som tror på ett friare och bättre Sverige måste bemöta människor riktiga problem med våra svar. Vi måste identifiera de områden där människor är oroliga och tydligt förklara varför den liberalkonservativa vägen är den enda vägen framåt. Fria Moderata Studentförbundet – det vill säga du och jag – har här ett stort ansvar. Vi är den rörelse i Sverige som allra vassast kan arbeta för detta. Inte minst när vi långt bortom partilinjer och plattityder förenar högerstudenter från alla läger.

Tyvärr finns det i dag en djupt oroande diskrepans mellan våra folkvalda och våra medborgare. I riksdag och Rosenbad talas det om ett feministiskt försvar, samtidigt undrar medborgarna i Hjo kommun varför polisstationen har stängt och det tar fyrtio minuter för en ambulans att komma fram. På samma sätt diskuteras begreppet öppenhet på riksnivå medan människor undrar varför deras parker är nedskräpade och inte ens en bråkdel av alla villainbrott klaras upp.

Vi skall inte misströsta. På alla dessa frågor har vi tydliga svar. Utan ett fungerande våldsmonopol förlorar staten sin legitimitet, och lagar och regler skall gälla för alla. På samma vis ger lägre skatt både mer frihet och en störra förutsättning för att skapa värde. Staten skall inte underminera civilsamhället genom att slå ut det – myndigheten för civilsamhället var en synnerligen omoralisk Alliansreform – och varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Svaren är tydliga, men våra företrädare verkar alltför upptagna av House of Cards för att se dem.

Vad är det som har hänt? Saknar dessa individer egna perspektiv eller problem och kan således inte se vägen framåt? Förstår man inte vikten av historien för att man aldrig varit en del av den?

***

Min farfar föddes för 112 år sedan i Tsarryssland. Blott åtta år gammal skrevs han in på officersutbildningen och när han var 14 år flydde han – mitt under brinnande revolution och kommunistisk statskupp – den enda verklighet han då kände till.

Historiens vingslag och en pakt mellan Stalin och Hitler satte honom i Dachau under andra världskriget. Efter kriget slog tillfälligheter åter till och år 1958 kom han till Sverige. Hela hans liv kom att styras efter de idéer som – med eller utan kraft – vann sin samtid.

När jag tänker på min farfars livsöde får jag ett bredare perspektiv på livet. Det slår mig att när han föddes var skattetrycket i Sverige under 10 procent, och i dag tvingas en vanlig löntagare ge upp nästan 70 procent av det värde man skapat. På samma sätt påminns jag om idéers kraft och vikten av att alltid stå upp för det man tror på – allra mest så när vinden blåser kallt kring friheten.

Det finns få människor som har förstått det här likt makarna Myrdal. När Alva Myrdal först introducerade sin idé om den politiskt kontrollerade förskolan skrämdes den dåvarande socialdemokratiska partiledning av vad de ansåg var revolutionära idéer. I dag utgår Moderata Samlingspartiet från att alla föräldrar har synpunkter på dagis, eftersom att alla föräldrar vill att deras barn ska gå på dagis. Samtidigt väljer man att inte se att det inte finns något reellt alternativ. Låt oss betänka vad Gunnar och Alva Myrdal slog fast: »Våra tankar rinner ju alltid fram över decenniets lagrade doktrinfossil, vare sig vi veta det eller inte – och mest så när vi inte veta det.«

Det är dags att dra i nödbromsen och stanna upp den socialdemokratiska hegemonin på riktigt. Detta görs inte genom att rösta ut dem från Rosenbad. Vi måste ta ansvar för det samhälle vi vill leva i och de idéer vi vill skall leda vägen framåt. Står vi inte upp för det vi tror på kommer ingen annan att göra det för oss – och makarna Myrdals doktrinfossil kommer att diktera även de nästakommande hundra åren av politisk identitet och idéutveckling. Fria Moderata Studentförbundets viceordförande emeritus Patrik Strömer sammanfattade det väl genom att parafrasera Mao Zedong: Alla människor har en ideologi – sin egen eller någon annans.

Det här är även något valvinnarna och maktpolitikerna bör påminna sig om. Val vinns nämligen inte på budskap om stabila statsfinanser, med undantag av extraordinära omständigheter som riksdagsvalet år 2010, om politiken helt saknar känsla. Vi måste visa att vi har trovärdiga svar på människors riktiga problem – våra liberalkonservativa svar – och visa på en passion för både samhället, medborgarna och vårt eget budskap.

En värld utan idéer är en värld där vi har accepterat att någon anna – eller något annat – bestämmer. Det är en värld där människor känner sig maktlösa inför sin egen framtid och tyr sig till de som ger vilket svar som helst, så länge det är ett svar. Låt oss medlemmar i detta anrika studentförbund lova oss själva att alltid stå upp emot detta. Vår röst behövs för att fortsätta leda Sverige till ett bättre och friare land.

Socialdemokraterna har alltid varit det parti som representerat falangstrider, statsindividualism och förmynderi. Låt oss representera idéer, valfrihet och ägardemokrati.


Er vän och syster,

Alexandra Ivanov

Recension: Miljöpolitik för moderater

Niklas Elert är doktor i nationalekonomi, arbetar vid Institutet för Näringslivsforskning och utkom 2014 med boken Människoapans utmaning om relationen mellan miljö och tillväxt. Här läser han Mattias Svenssons bok “Miljöpolitik för Moderater” och blir mest irriterad.

Jag blir irriterad när jag läste Mattias Svenssons bok ”Miljöpolitik för moderater”, eftersom jag sitter och nickar hela tiden. Det är inte så konstigt, min egen ”miljöbok” driver i stor utsträckning samma teser, även om de paketeras annorlunda (och så skriver jag mycket mer om superhjältar och science fiction). Det är svårt att recensera en bok som man instämmer så mycket i, men jag ska göra ett försök.

Det är en mycket klok bok, och Svensson ska ha en stor eloge för sin ärlighet, som när han medger att han länge levde ”med en olust inför miljöfrågor och miljöpolitik”. Boken är främst skriven för vad jag betraktar som mainstreammoderater – jag visualiserar Kent Persson som den tänkte läsaren – men den mer ideologiskt lagde belönas med ett appendix på slutet som återkopplar Svenssons miljöprojekt till liberala principer.

Jag läser Svensson såhär: Det finns en (stor) roll för politiken i miljöarbetet, men den handlar främst om att sätta det generella ramverket. På klimatområdet kanske det blir särskilt tydligt: fokusera på att etablera ett pris på koldioxid, men ge sedan enskilda aktörer flexibilitet att använda sin kreativitet för att komma på de bästa lösningarna, utan politisk detaljstyrning. Bestäm ramverket men bejaka experimentfylld decentralisering inom det, och inse att till synes blygsamma gradvisa miljöförbättringar i det långa loppet kan få revolutionerande konsekvenser. Svensson är samtidigt (mestadels) tydlig med vad politiken borde sluta ägna sig åt, som att välja vinnare och subventionera miljöskadliga verksamheter.

Som jag ser det passat det miljöpolitiska projekt Svensson som skisserar väl in inom den idétradition som brukar kallas robust political economy. Det är ett synsätt som tar sin utgångspunkt i att alla människor, vare sig de är politiker, företagare eller privatpersoner, är felbara. Folk är alltså ganska korkade, giriga och kortsiktiga. Utifrån detta nyktra konstaterande om den mänskliga naturen frågar man sig vilka politiska och ekonomiska organisationsformer som tillhandahåller så gynnsamma utfall som möjligt, exempelvis på miljöområdet. Det är ett ganska ödmjukt synsätt. I Ronald Coases anda handlar det om att inse att i princip alla sociala arrangemang vi väljer mellan är mer eller mindre misslyckade om vi ska kunna komma framåt.

Svensson demonstrerar väl varför det miljöliberala projektet är bättre, eller kanske snarare mindre misslyckat, än (de mestadels statskramande) alternativen när det kommer till att hantera de stora miljöutmaningar vi står inför. Men eftersom jag sett lite för mycket (post)apokalyptisk film på sistone frågar jag mig ändå: Är miljöliberalismen tillräcklig? Räcker det med att vara minst dålig? Vad händer om den ändå inte räcker ”ända fram”?

Det är såklart en fråga som är omöjlig att svara på, men jag hade kanske hoppats på att Svenssons bok skulle skingra fler av de tvivel jag fortfarande hade kring detta när jag färdigställde min egen bok.

Låt oss illustrera min oro med klimatförändringarna. Och ja, nu tänker jag låta som en (alarmistisk) dysterkvist. Låt säga att vi på något vis lyckas skapa ett ”exemplariskt” miljöliberalt ramverk med prissättning på växthusgaser och hela köret, men trots detta inte lyckas finna några vettiga substitut för fossila bränslen. Samtidigt som IPCCs dystraste scenario för sambandet mellan ekonomisk tillväxt, växthusgasutsläpp och global uppvärmning visar sig stämma. Följden blir att vi det miljöliberala projektet till trots ändå landar i en fyra-, fem-, eller sexgradersvärld. Det kanske inte är särskilt troligt, men konsekvenserna om det ändå skulle inträffa är så pass allvarliga att det känns som att… ja, som att ”något måste göras”.

Missförstå mig rätt. Jag lägger alltså inte fram det här som ett argument för att vi behöver mer interventionistisk politik, eller satsningar på en New Green Deal. Tvärtom tror jag att det i nittionio fall av hundra bara skulle öka sannolikheten för att vi hamnar i det sämsta tänkbara scenariot skisserat

ovan. Jag tror till och med, likt ekonomen Peter Z Grossman, att våra energiproblem i stor utsträckning har att göra med kronisk krismentalitet, och att man hela tiden formulerat miljöproblemen som akuta. ”Något måste göras! Detta är något. Gör det!”

Det är den mentaliteten som lett fel så många gånger tidigare. Likväl måste jag erkänna att det är den jag själv landar i när jag försöker måla fan på väggen så mycket jag kan. Låt säga att vi ”vet” att klimatapokalypsen kommer, hur många av Svenssons miljöliberala åtgärder vi än vidtar: Vad har det miljöliberala projektet att säga om en situation när det värsta inträffar?

Jag tror att den här typen av katastrofscenarier är bra att fundera över, att det rent av kan vara ett fruktbart nästa steg för miljöliberalismen. Vissa steg i den riktningen har redan tagits; Svensson nämner flera gånger Matthew E Kahns utmärkta bok Climatopolis, som i stor utstreckning handlar om hur människan kan använda marknader, städer med mera för att anpassa sig i en varmare framtid. Och det råder ingen tvekan om att högre inkomster och fungerande marknader är centrala för att minska skadeverkningarna vid dramatiska naturkatastrofer.

Men står miljöliberalismen pall när vi inte pratar om gradvisa uppvärmningar eller begränsade katastrofer? Eller är det så att det miljöliberala politiska projektet som jag själv brinner för och som Svensson skisserar med sådan förtjänst inte står pall, om vi tar de allra mest pessimistiska förutsägelserna kring människans klimatframtid på allvar? Kanske är det där det liberala miljöprojektet borde fortsätta med att ta sig en rejäl funderare på de riktigt osannolika händelserna som vi verkligen inte vill ska inträffa, och fråga oss om det finns utrymme i det liberala projektet för att hantera dem på ett trovärdigt sätt.

Bono-doktrinen: Sveriges svar på Israel-Palestina-konflikten.

Löfvenregeringens erkännande av Palestina var en underminering av det svenska
förtroendekapitalet i Israel. Beslutet var symbolpolitiskt och tillkännagjordes utan tajming.
Annat var det på Perssons tid. Det skriver Magnus Jernkrok, redaktionsmedlem och
vice ordförande i Geijerska studentföreningen. Texten skrevs innan Saudidebaclet.

Konflikten uppstod när det Ottomanska riket sammanföll. Storbritannien tog kontroll över Palestina och sökte göra politisk verklighet av Theodor Herzls judisknationalistiska utopia. Konfliktens avslut kom efter att Sverige, under utrikesminister Margot Wallströms starka ledarskap, erkänt staten Palestina. Ungefär så kommer det att stå i framtidens Fridolin-stämplade historieböcker. Nej, givetvis inte. Beslutet var ett diplomatiskt klavertramp utan reell betydelse för konflikten. Palestina hjälps inte av att en liten nation i Skandinavien uttalar att det är en stat. Däremot har Löfvenregeringen uteslutit sig själva som medlare i konflikten.

Delar av Palestina är sedan 1967 ockuperat av Israel. Ockupationen kvarstår oavsett vad man kallar den ockuperade. En medlare i denna konflikt bör ha en sak klar för sig. Huruvida man anser att ockupationen är rättfärdig eller ej är inte det viktiga. Ockupationen kommer inte avslutas förrän Israel anser att fredsvillkoren är tillräckliga för ett tillbakadragande. Fred kommer aldrig att nås med fördömanden. Alla medlingsåtgärder som inte syftar till att få bägge sidor att sätta sig ner vid förhandlingsbordet och acceptera eftergifter, är som bäst slöseri med tid och som sämst kontraproduktivt. Erkännandet av staten Palestina faller in i den senare kategorin. Beslutet att erkänna Palestina var amatörmässig diplomati. För att begripa det måste man förstå den israeliska positionen.

Enligt FN-resolution 242, alltjämt grunden för alla fredsförhandlingar, ska varje fredsavtal resultera i säkra gränser för både Israel och Palestina. Israels befolkning är drygt åtta miljoner i ett land som är cirka fem mil brett. Den sammanlagda befolkningen i de länder som har invaderat Israel är 188 miljoner. Ingen israelisk politiker kommer att acceptera ett fredsförslag som innebär att Israel inte kan försvara sig. Att då, som Ehud Barak gjorde vid Camp David 2000, erbjuda Palestinska myndigheten en självständig stat motsvarande ca 95% av territoriet som ockuperades 1967, ett delat Jerusalem och miljoner i skadestånd var ett vågspel. Om Yassir Arafat accepterade erbjudandet kunde fred skipas. Om han nekade erbjudandet skulle Israels förhandlingsvilja försvinna och Barak skulle förlora sitt politiska ämbete i nästa val.

Arafat valde våldets väg och inledde den andra Intifadan. Om inte ens detta, ett erbjudande generösare än det någonsin funnits stöd för i Israel, accepterades – vad fanns det då för hopp om fred? Som ett brev på posten förlorade Ehud Barak valet mot höken Ariel Sharon. Som ex-president Bill Clinton uttryckte det: Arafat kunde inte gå från revolutionär till statsman. Det var ett kolossalt historiskt misstag.

Det blev inte bättre. År 2005 drog sig Israel unilateralt tillbaka från Gaza och rev sina bosättningar. Resultatet blev att Gazaborna röstade fram terrororganisationen Hamas, som snart etablerade en diktatur. Det är i den kontexten man ska förstå Israels position. Premiärminister Benjamin Netanyahu har gjort sig känd för att vara en status quo-politiker. Hans ambition har varit att skapa förutsättningar för Israel att frodas samtidigt som ockupationen fortgår. En fred anses inte möjlig, för man tror inte att palestinierna vill ha den. En framgångsrik fredsförhandling bygger på att israelerna övertygas om att det palestinska ledarskapet vill skipa fred; en framgångsrik fredsförhandling bygger därmed också på att det palestinska ledarskapet är beredda att kompromissa.

Vilken roll spelar då Löfvenregeringens erkännande av den Palestinska staten? Den första oktober 2014 träffade Benjamin Netanyahu president Barack Obama i Vita huset. Den efterföljande presskonferensen är unik i att Benjamin Netanyahu uttalade sig positiv både till nya fredsförhandlingar och till ambitionen att inkludera grannländerna i samtalen. Han syftade bland annat på det saudiskledda Arab Peace Initiative. Netanyahus uttalande väckte hård kritik från det judiska extremistpartiet HaBayit HaYehudi, en del av Netanyahus koalitionsregering. Det var alltså med stort mod som Netanyahu frångick sin invanda linje och riskerade regeringssamarbetet. Två dagar senare häller statsminister Stefan Löfven vatten på kritikernas kvarnar när han deklarerar att Sverige tänker erkänna Palestina. Så sanslöst dålig tajming måste man nästan beundra. Här är en svensk regering som stakar ut en tredje väg: Vi struntar i fredsförhandlingarna – här ska skapas rubriker i svensk press!

Tillvägagångssättet är häpnadsväckande. Utrikesminister Wallström väljer att offentligt håna sin israeliske motsvarighet Lieberman. Sen påstår hon att Mahmoud Abbas ”alltid varit tydlig i sitt avståndstagande från våld”. Man kan anklaga Abbas för att vara mycket, men tydlig är inte en av dem. Samtidigt som han framstår som den resonable icke-extremisten finns en annan Abbas. Dels finns terroristfinansiären Abbas – han som finansierade OS-attacken i München 1972. Dels finns tokförfattaren Abbas – han som förnekat Förintelsen. Sen finns terroristkramaren Abbas – han som hyllar mördare som Issa Abd Rabbo. Slutligen finns diktatorn Abbas – han som inte tillåtit presidentval sedan 2005. Statsminister Löfven visade med andra ord upp en skarp politisk näsa när han uppmanade Abbas att se över jämställdheten i Fatah. Där har vi någon som kan skärskåda en nästan hundraårig politisk härdsmälta och nypa åt på rätt ställen.

Det svenska beslutet att erkänna staten Israel påverkade inte Palestinas reella status. Den faktiska konsekvensen var att det palestinska ledarskapet, utan någon som helst eftergift, belönades, medan Benjamin Netanyahu försattes i en omöjlig situation. Hans öppning för nya

fredsförhandlingar kan ha grusats. Vilken effekt det svenska erkännandet fick lär vi aldrig få veta. Däremot ser det mörkt ut när nu kung Abdullah av Saudiarabien avled i januari. Saudiarabien, tidigare ledande för att få parterna till förhandlingsbordet, lär i denna tid av oro återvända till sina fyra grundpelare: klanen, wahhabismen, kungen och oljan. Om det fanns en lucka och om det fanns en vilja, har den svenska regeringen ivrigt agerat för att förhindra det.

Någonting har hänt med den utrikespolitiska fingertoppskänslan på Sveavägen 68 de senaste åtta åren. Göran Persson bjöd in till toppmöten och hjälpte Bill Clinton med fredsförhandlingarna. Vår nuvarande regering använder utrikespolitiken för att charma journalister. Den pikanta frågan tränger sig på: Var det här så lyckat Löfven?

Ett liberalt försvar av konservatismen

Liberalismen måste erbjuda ett samhälle där varje medborgare kan välja sitt eget liv.
I debatten om skolan och om föräldraförsäkringen uppvisas en häpnadsväckande
intolerans mot just detta. Och erbjudandet om ett liv där det finns en gräns mellan
människa och stat kommer tydligast från Kristdemokraterna i dagens politiska klimat.
Det skriver Karin Svanborg-Sjövall, nytillträdd VD för Timbro. Hon tar sin utgångspunkt
i Friedrich Hayeks Frihetens grundvalar som under våren getts ut på nytt av Timbro.

Jag var 22 år när jag snubblade in på Folkpartiets kontor i Malmö och grötmyndigt krävde att få se det socialpolitiska programmet. En lätt förundrad kanslist skrev ut en lunta. Jag satt där i soffan på expeditionen och var oriktat arg, på världen och på orättvisorna.

Det var ganska underbart.

För en allmänborgerlig late bloomer i början av 2000-talet framstod den grådassiga svenska socialismen som lågintensiv vardagsterror – påträngande, men välbekant och i grunden begriplig. Konservatismen däremot, var ett exotiskt ont; en ideologisk Andre som hotade i utkanten av synfältet. Den gick att förakta men aldrig att förstå. Frivilligt bli hemmafru, hallå?

Så jag minns hur det sög till i magen när jag för första gången fick Friedrich Hayeks Frihetens grundvalar i händerna och ivrigt började läsa epilogen med den frestande titeln ”Därför är jag inte konservativ”. Läsningen kom att förändra inte bara min syn på planering, tvång och de små stegens tyranni på ett sätt som ohjälpligt lyfte mig ur den socialliberala fåran och in i en marknadsliberal identitet. Den förändrade hela mitt förhållningssätt till idékonkurrens.

Flera insikter från läsningen av Frihetens grundvalar präglar fortfarande mitt sätt att se på behovet av bredd och takhöjd i den svenska borgerligheten, i och utanför partipolitiken. Mest fundamentalt var Hayeks syn på tolerans för oliktänkande, ett perspektiv som jag innerligt önskar kommer att finnas med när Alliansen nu söker en ny form och uppgift i opposition. Ska vi få någon politikutveckling värd namnet krävs att partierna förstår att de numera lever som särbos; inte i ett fritt förhållande, men utan att behöva uthärda de dagliga grälen vid kaffebryggaren. En viktig uppgift blir förstås att hitta konstruktiva sätt att slita konflikter när regeringsmakten inte längre tvingar parterna till förhandlingsbordet. Men framförallt handlar det om att hitta fram till en politik som faktiskt skiljer sig från den rödgröna röran och dess rosaröda vänsterytter genom att stå upp för pluralism på riktigt.

I ”Därför är jag inte konservativ” beskrev Hayek bristen på denna övning i självbehärskning och generositet med viss skärpa:

”När jag säger att den konservative saknar principer, vill jag inte därmed antyda att han saknar moralisk övertygelse (..) Vad jag menar är att han inte har några moraliska principer som gör det möjligt för honom att arbeta tillsammans med människor vars moraliska värderingar skiljer sig från hans egna för ett politiskt system där båda kan följa sina övertygelser.”

Byt ut ”konservativ” mot socialliberal, och fundera på vad som händer. Ta föräldraförsäkringen eller vårdnadsbidraget. Men framförallt: fundera över borgerlighetens egen åsiktskorridor.  Hayeks huvudsakliga invändning mot konservatismen är att den saknar styråra, då den ” just genom sin natur inte kan erbjuda något alternativ till den väg som utvecklingen följer”. Det var, och är, en fulländad sammanfattning av en politisk tradition som har dränkt den borgerliga idédebatten i formalin.

Men, invänder kanske någon, varför skulle det vara en mindre angelägen uppgift för en liberal att ta strid med den ofrihet som skapas i den ”lilla världen” än att mota socialister, när de vill beskära individens handlingsfrihet genom den stora staten? Kan en liberal någonsin tolerera intolerans? Här måste man skilja på relativism, och på vikten av att så långt som möjligt undvika att använda statlig tvångsmakt för att för slå ner på alternativa livsval och avvikande uppfattningar för att det går, snarare än för att man måste. Tveklöst kan både tvång och paternalism uppstå i mellanmänskliga relationer. Självklart finns såväl strukturer som kulturella uttryck som tydligt beskär individers frihet och självbestämmande. Dessa måste man kunna diskutera och kritisera; ibland lagföra.

Men man behöver inte skrapa särskilt djupt på ytan för att se att det går en svensk borgare på varje socialdemokrat som slentrianmässigt vill förbjuda, förhindra eller åtminstone förnedra folk som inte beter sig på ett sätt som man själv kan relatera till, eller åtminstone vågar stå för offentligt. Ta debatterna om BDSM och frivillig kvinnlig underkastelse, som bröt ut i samband med att Fifty shades of grey nådde biograferna. Kan en feminist, som dedikerat sitt liv åt att blottlägga och bekämpa kvinnors underordning ägna sig åt sådan blasfemi? Den som verkligen undrar kan läsa Aftonbladet, vi andra fortsätta låta livet gå sin gilla gång.

Hayeks viktiga poäng är att det inte finns någon motsättning mellan att äga den principiella kompass som är nödvändig för att ta ut kursen och att samtidigt inse att det aldrig kommer att uppstå ett färdigt, frihetligt idealsamhälle där alla läser Popper och delar lika på föräldraförsäkringen. Det krävs ett totalitärt samhälle för att alla alltid ska välja ”rätt”. Ett liberalt samhällsbygge kräver därför idékonkurrens och pluralism både vad avser statens styrning och civilsamhällets organisation. Denna syn är i grunden oförenlig med den statsindividualism som har kopplat greppet om den svenska borgerligheten.

I Sverige är väl Gösta Bohmans liberalkonservatism det närmaste vi har kommit en partipolitisk användning av Hayeks princip om tolerans.  Men sedan Moderaterna hamnade i patentstrid med socialdemokratin om den svenska modellen försvann de sista resterna av detta arv. Idag är istället Kristdemokraterna borgerlighetens enda liberalkonservativa – och därmed radikala – parti, i meningen att det är det enda alternativ som aktivt försöker definiera några gränser för staten.

Med detta vill jag inte hävda att Kristdemokraterna är ett i grunden frihetligt parti. Här finns flera av de svagheter som Hayek identifierade som konservatismens brister: ett lite fuktigt ”vi”, en misstro mot marknad och materialism, en ängslan för disruptiva framsteg – men det är likafullt det enda borgerliga parti som inte reservationslöst sluter upp bakom en till stora delar postmodern, socialliberal agenda.  Jag kan personligen ogilla både den bristande konsekvensen i kristdemokraternas frihetsanspråk och de religiöst präglade moralkakorna, men faktum kvarstår att KD tycks vara det enda borgerliga parti som verkar ha en idé om vad som skulle kunna ersätta det offentliga om staten till äventyrs skulle kunna motas i grind på några områden. Om det är något perspektiv de övriga, borgerliga partierna skulle behöva mer av, så är det detta.

Vore det då inte utmärkt, om Kristdemokraterna helt enkelt dukade under och de fåtaliga konservativa väljarna istället sökte sig till den övriga Alliansen och vitaliserade debatten där, som Dagens Nyheter föreslog på ledarplats? Det tror jag inte.  Dels därför att det förutsätter en politisk bredd inom partierna som saknas, dels därför att det skulle minska en politisk breddmellan partierna som det politiska systemet är i skriande behov av, i synnerhet sedan Moderaterna blev systemförvaltande. De Nya Moderaterna borde ha blivit liberala, när de kapade den andra halvan av den liberalkonservativa överbyggnaden. I stället blev de i statskonservativa.

Den som läst sin Hayek inser att det är meningslöst att försöka backa bandet, så detta ska inte uppfattas som ett utbrott av nostalgi. De nya Moderaterna kan inte bli mer relevanta genom att bli gamla, och för min del får de gärna fortsätta lämna både skepparkavajerna och den malätna överklasselitismen hemma.  Däremot tror jag att ett uppdaterat liberalkonservativt ethos – ett frihetligt förhållningssätt till politiken, snarare än färdig politisk idé –skulle vara ett väsentligt bättre alternativ till den etatistiska värdekonservatism som vissa kristdemokrater nu trånar efter.  Inte därför att det saknas en väljarbas för socialkonservatism. Utan därför att det som till synes bara kretsar kring privatmoral, nästan alltid muterar till politiska krav på att staten ska börja tjäna ett enskilt intresse.

Då är valfriheten ett bättre uttryck för en borgerlig politik. Istället för att koncentrera sig på att centralisera och strömlinjeforma skolan har skolvalet i stor utsträckning reducerat Rosanna Dinamarca (V) och Jan Björklunds (FP) återkommande gräl om disciplin och katederundervisning till rena kvasidebatter: båda kan idag välja varsin friskolekoncern som specialiserar sig på just den pedagogik de blir saliga på för sina barn. På sin blogg skriver den konservative statsvetaren Stefan Olsson om just detta:

”Det är här liberalismen erbjuder ett alternativ, inte såsom ideologi, utan som politiskt redskap. En av liberalismens idéer är att människor så långt som möjligt skall få leva sina liv som de vill. Därför ska folk få starta friskolor om de vill. I och med det blir det fritt fram även för min typ av skola. Politiken är liberal men resultatet blir konservativt”.

Detta tilltalar som bekant inte alla, vare sig till höger eller vänster. Stefan Olssons citat kan med fördel kontrasteras mot hur Expressens socialliberalt etiketterade ledarsida har argumenterat i vinst- och skoldebatten. Utöver en del vulgärhetsande mot riskkapitalbolag har Anna Dahlberg bland annat beklagat att ”politiken har decimerats till en bankomat för den enskildes önskemål”.

Dahlberg ha heder för påpekandet att det som är offentligt finansierat också måste vara offentligt ransonerat. Men udden riktas förstås inte främst mot finansieringen utan mot möjligheten att välja olika, och problemet handlar i grund och botten just om det som Stefan Olsson framhåller som positivt. Pluralism är i den socialliberala och statskonservativa tankevärlden för farlig för sammanhållningen i samhället: det är i tvånget vi förenas.

Själv har jag den motsatta hållningen. Friskolereformen tillkom därför att den ”gemensamma” skolan var utsatt för en legitimitetskris i slutet av 1980-talet, en insikt som 1990 års Maktutredning senare också kunde slå fast. Att tro att den gamla monopolmentaliteten skulle kunna återupplivas i ett modernt tjänstesamhälle är fantasilöst som att önska tillbaka Gösta Bohman som partiledare för Moderaterna. Och ändå har förstås mycket förblivit som vanligt sedan dess, vilket inte minst den pågående vinstdebatten visar. Det är samma gamla halmgubbar i cylinderhatt och cigarr, samma ängsliga gränspatrullerande runt offentlig sektor, samma misstro mot dynamik, utvecklingskraft, nytänk.

”Det är inte vem som styr utan vad statsmakten är berättigad att göra som jag tycker är den väsentliga frågan”, skrev Hayek iFrihetens grundvalar. Detta konstaterande känns möjligen snöpligt för de partier som väljarna nyligen kastade ut från Rosenbad. Men om det är någon gång som den frågan borde ställas inom Alliansen, så är det nu.

Den privata offentligheten

En myndighet utövar offentlig makt. Det ställer helt andra krav på dem än på privata organisationer och företag. Men allt fler tar kliv bort ifrån sitt grunduppdrag. De säljer medborgarnas uppgifter och antar visioner för det egna arbetet. De bör återgå till sitt grunduppdrag: Att tjäna medborgarna. Det skriver Emma Söderberg Majanen, nybliven medlem i Svensk Linjes redaktion.

Myndigheter är inte som andra organisationer. Ett tämligen banalt konstaterande, men likväl ett viktigt sådant. Privata organisationer utövar inte offentlig makt gentemot enskilda (förutom i undantagsfall), och de agerar på marknader och i civilsamhällen där deras existens inte garanteras av någon – endast av att det de gör uppfattas som bra och relevant av tillräckligt många personer. Det privata företaget vill skapa en sammanhållen, positiv bild av sig självt utåt, varför exempelvis enskilda medarbetare inte kan gå ut i media och säga vad de vill om företaget. Inget konstigt med det; företag vill att människor ska köpa det de säljer, och då är det bättre att framstå som ett bra företag än ett dåligt företag. Å andra sidan är ingen tvungen att göra som företagen vill, varför de har betydligt större frihet att agera som de behagar än vad myndigheter har.

Myndigheterna har att göra sådant som politikerna bestämt att de ska göra, och kommer således att finnas så länge politikerna vill att de ska finnas. Till sitt förfogande har de stora möjligheter att utöva, och därmed missbruka, makt över enskilda människor, företag och verksamheter. Därför krävs det institutioner som begränsar och kontrollerar myndigheternas agerande. Objektivitetsprincipen kräver att myndigheterna agerar sakligt och opartiskt, genom legalitetsprincipen ställs krav på att myndigheternas handlingar har stöd i lag och enligt proportionalitetsprincipen måste den makt myndigheterna utövar gentemot enskilda vara rimlig i förhållande till det som kan uppnås. Genom offentlighetsprincipen garanteras därtill möjligheter till medborgerlig och medial insyn i det myndigheterna gör, och meddelarfriheten och efterforskningsförbudet i TF ger enskilda rätt att anonymt meddela media uppgifter om en myndighets verksamhet oavsett om (och särskilt när) detta får myndigheten att framstå i dålig dager.

Myndigheterna verkar dock ha allt svårare att se sig själva som något väsensskilt från företag eller civila organisationer fria att handla efter egna mål och idéer. För några år sedan uppmanade Försäkringskassan unga att söka bostadsbidrag genom en reklamfilm och en Facebook-kampanj med Filip och Fredrik. Andra myndigheter – däribland Bolagsverket, CSN, Transportstyrelsen och Skatteverket – tjänar pengar på att sälja människors personuppgifter till reklambolag och andra företag. För den som önskar uppgifter i större partier utgår mängdrabatt. Och i Almedalen spenderar som bekant Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, Sida och en uppsjö andra statliga och regionala myndigheter hundratusentals kronor på att framstå i bättre dager.

Att myndigheterna blir allt mer lika privata organisationer verkar vara en allmän tendens. På senare år har allt fler myndigheter antagit egna “visioner” om vad myndigheten ska göra och vara, vilket bland annat framgår av undersökningen Visionära verk av Ulrika Waaranperä. Ibland ligger visionerna i linje med myndigheternas faktiska uppgifter enligt regeringens regleringsbrev, men ofta handlar de om mål och idéer långt därutöver. Till exempel: Skatteverket har en vision om ett samhälle ”där alla vill göra rätt för sig”, Naturvårdsverket vill se ”ett bra liv i en bra miljö för människan och allt annat levande, nu och för kommande generationer” och Livsmedelsverket vill att alla ska känna matglädje och må bra av maten (ja, det stämmer). Andra spar på det pompösa och kör på en slagkraftig slogan, däribland Lotteriinspektionen som meddelar att ”Med oss blir alla vinnare!” och Kriminalvårdens ”Bättre ut!” (innebörd oklar). Många myndigheter har också storslagna mål om att vara bäst: Trafikverket, Boverket, och SCB vill vara ”i världsklass” (oklart i vilken gren), medan andra konstaterar saker som ett privat företag svårligen kunnat göra utan att ha fått Konkurrensverket på halsen: Exempelvis Tillväxtverket (återigen) är enligt egen uppgift Sveriges viktigaste myndighet.

Kopplat till detta är hur myndigheterna ser på sin kommunikation med omvärlden, där synlighet och en positiv framtoning blir ett allt vanligare överordnat mål. I en undersökning av de femtio största myndigheternas kommunikationspolicyer gjord av programmet Medierna i P1, framgår att var fjärde myndighet inte nämner meddelarfriheten, och att var femte uttryckligen skriver att medarbetarna ska kontakta presstjänsten innan eller efter en intervju med en journalist. Ett uppmärksammat fall är Läkemedelsverket, där förre generaldirektören Christina Åkerman JK-anmäldes efter att ha uttalat sig ogillande om att medarbetare ”läckt” information om missförhållanden på myndigheten till Upsala Nya Tidning. Och myndighetens chefsjurist verkar ha fel när han till Medierna säger att detta var en olycklig engångsföreteelse.

I studien Med synlighet som ledstjärna har Magnus Fredriksson och Josef Pallas analyserat vilka principer som styr kommunikationsarbetet i statliga myndigheter. Studien visar att nästan alla myndigheter, 85 procent, motiverar sin kommunikation med att den ska skapa uppmärksamhet, uttrycka och synliggöra myndighetens identitet och förbättra myndighetens anseende. Färre myndigheter, 65 procent, anser att kommunikationen ska understödja demokratin genom att underlätta insyn och granskning. Ofta anses synligheten vara ett mål i sig, och inte bara något som ses som nödvändigt för att myndigheten ska kunna utföra sina uppgifter.

 

Slutligen har vi alla de fall där myndigheterna direkt konkurrerar på privata marknader, inte sällan utan stöd i lagar och regleringsbrev. Genom underprissättning, stöd av skattepengar och utnyttjande av offentlig makt har myndigheterna goda möjligheter att snedvrida konkurrensen på ett sätt som försvårar för eller rentav hindrar privata företag från att agera på marknaden. År 2010 började nya regler i konkurrenslagen att gälla som gjort det svårare för myndigheter att bedriva näringsverksamhet, men den är fortfarande tillåten om den anses ”försvarbar från allmän synpunkt”. Ett tänjbart kriterium, minst sagt.

Allt sedan 80-talet har styrnings- och ledningsmetoder från näringslivet letat sig in i offentlig sektor, under parollen New public management (NPM). Huruvida detta leder till en mer effektiv användning av offentliga medel är en empirisk fråga, och det finns både bra och mindre bra NPM-exempel. En följd av detta kan dock tänkas vara att inte bara den praktiska styrningen i offentlig sektor förändras, utan att även attityderna till vad en myndighet är och har möjlighet att göra förskjuts i riktning mot det privata företaget. Istället för betoning av principer om meddelarfrihet och offentlighet verkar det privata företagets idé om ”en organisation – en röst” bli allt mer framträdande även i myndigheternas syn på sin kommunikation med omvärlden. Lojalitet med myndigheten verkar hålla på att ersätta lojalitet med klassiska förvaltningsrättsliga ideal om opartiskhet och öppenhet, med följden att den som vågar påtala missförhållanden möts med ogillande ovanifrån. Och myndigheterna verkar allt mer angelägna att legitimera sin existens med hjälp av säljande reklam och slagkraftiga (?) visioner.

Denna utveckling kan bero på många olika saker, men det är sannolikt att den ökade näringslivsstyrningen inom offentlig sektor samtidigt som den mycket väl kan tänkas leda till en ekonomiskt effektivare stat, även sker till priset av värden som borde vara grundläggande i den offentliga förvaltningen. Man kan rentav fråga sig hur lämpligt det egentligen är att tillämpa marknadens logik på den offentliga förvaltningen. NPM är säkert långt bättre än den av djup ineffektivitet präglade 70-talsförvaltningen, men det innebär inte att det är det bästa av alternativen. Det finns en viss tradeoff mellan å ena sidan rättsstatliga värden som opartiskhet, insyn och rättssäkerhet och å andra sidan ekonomisk effektivitet. Få önskar sig ett domstolsväsende som enbart – eller ens främst – agerar med ekonomisk effektivitet som ledstjärna, och detsamma lär gälla rätt många andra myndigheter. Kanske är det bättre att låta det offentliga styras enligt sina principer och marknaden enligt sina (eller, vilket inte är ett alldeles dåligt alternativ, slopa mycket av det offentliga till förmån för det privata).

Och oavsett orsakerna till myndigheternas företagslekande, är det ett stort problem. En öppen myndighet, med full insyn och respekt för principerna om offentlighet och meddelarfrihet, kan inte samtidigt ha som främsta mål att i alla lägen förmedla en sammanhållen och positiv bild av sig själv. Myndigheter vars ledning försöker begränsa de anställdas möjligheter att kommunicera med omvärlden, och skapar en kultur där whistleblowing anses illojalt och skadligt, måste med nödvändighet inkräkta på de grundlagsfästa principer som har till syfte att säkra insyn och motverka korruption i den offentliga förvaltningen.

Vidare finns det stora problem med att myndigheter går utanför de mål som politikerna har fastställt, genom att följa egenhändigt ihopsnickrade visioner för verksamheten. Myndigheterna har stora möjligheter att utöva makt gentemot enskilda, varför det är ytterst önskvärt att myndigheternas handlingsutrymme håller sig inom tydliga ramar som är möjliga att angripa. Dessa ramar kan man givetvis till följd av ens personliga politiska preferenser tycka är dåliga. Men att Stefan Löfven driver en sossig politik är ett betydligt mindre problem än om Försäkringskassan tar sig friheten att föra en sossig agenda – eller vilken annan agenda som helst – utan att ha något politiskt mandat för det. Om förvaltningen rör sig bort från idealet om saklig, instrumentell tillämpning av det politikerna beslutat, riskerar de att bli fristående, resursstarka maktcentra, svåra att angripa på konstitutionell eller annan väg.

Om myndigheterna inte ser det som grundläggande att de har att agera sakligt och opartiskt, är risken därtill uppenbar för mer av rent seeking och gynnande av välorganiserade, resursstarka särintressen. Om distinktionen mellan offentlig och privat organisation blir en fråga om nyanser, riskerar spärrarna mot partisk användning av skattemedel, för att gynna de intressen förvaltningen anser viktiga att gynna, att bli en chimär. Därtill är det helt enkelt orättvist att privata företag, där enskilda riskerat sina personliga tillgångar på en affärsidé de tror på, ska tvingas möta en förvaltningsmyndighet, uppbackad av skattemedel och offentlig makt, som främsta konkurrent om kunderna.

Det går att ha många synpunkter på den offentliga sfärens storlek och vilka politiska mål den har att agera efter. Men givet att vi har en offentlig förvaltning som sitter på stora resurser och stora möjligheter att utöva makt gentemot enskilda, är det av oerhörd vikt att denna agerar på just det sätt den offentliga förvaltningen enligt grundlagen har att agera: opartiskt, instrumentellt, sakligt och med stor öppenhet mot medborgarna och de som har att granska den. De statliga myndigheterna begränsar och kontrollerar och har i det syftet miljarder i skattemedel att spendera, vilket är rätt störande. Men det är i alla fall långt mycket bättre om de gör det på ett tråkigt och kontrollerbart sätt än på det sätt de för tillfället behagar.

Duellsamhället – bättre i litteraturen än verkligheten

Duellrätten är – av flera skäl – inte förenlig med det liberala samhället. Ett avsteg från de hedersprinciper som gjorde duellen legitim har möjliggjort framväxten av det liberala och demokratiska samhället. Det skriver Magnus Jernkrok, master i historia och medlem i Svensk Linjes redaktion.

Efter nitton år och över 30 dueller var det äntligen över. Det hade börjat med att Dupont hade nekat Fournier att komma in på en fest. Fournier, som nekats inträde för att han just dödat en man i en duell, blev ursinnig och handsken kastades. Det var en av Fourniers många ovanor. Dupont – en lovande fransk officer – tvekade inte och ville lära den adrenalinstinne en läxa. Dupont segrade, men Fournier krävde en andra omgång och denna gång skadades Dupont svårt. De ritade upp ett kontrakt som stipulerade att de skulle mötas för en ny duell varje gång de befann sig inom 16 mil ifrån varandra. Det kan tyckas lätt att undvika, men båda hade tjänst i Napoleons Grande Armée och var bundna till de order som följde med uppdraget.

Åren gick och Dupont, nu framgångsrik general, ville gifta sig. Hans konflikt med Fournier utgjorde då en sänka för hans romantiska ambitioner. Ingen man ville skänka sin dotter till någon som riskerade att skjutas om en vecka. Dupont bestämde sig för att avsluta affären, och i nästa duell lyckades han lura Fournier att avfyra båda sina pistoler. Han stegade fram och lät pistolmynningarna vila mot Fourniers bröst. Fournier inväntade ståndaktigt den långa vilan utan slut. Men Dupont lät honom leva, under förutsättning att det hela var över.

Romantiken kring duellerandet är obestridlig – inte minst inom studentförbundet. Duellen är en uppvisning i mod och ett motstånd mot ordningsmaktens monopol på rättsskipning. Men det finns goda skäl att som liberalt sinnad låta duellen förbli en flick- eller pojkrumsfantasi. Eller för all del som oemotståndlig teater när taffeln brutits efter en lång dags verbalt fäktande. Men för att vi ska komma dit, måste vi först förklara vad den traditionella duellen var för något.

Det finns flera former av dueller. Det sträcker sig från gladiatorspelens underhållningsvåld, till yngre järnålders rättsskipningsduell envigen, till högmedeltida tornerspel, och studentikos mensurfäktning. Alla har de sina logiker och grunder. Vi ska dock uppehålla oss vid den form som oftast förekommer i studentmotioner och Hollywood-filmer: den tidigmoderna hedersduellen.

Som framgick av kronologin ovan, brukar inte flera duelltyper förekomma samtidigt. Så var det även med hedersduellen. Den uppkom i Europa under mitten av 1500-talet i takt med att tornerspelen blev färre och försvann under andra hälften av 1800-talet. Duellformen var – åtminstone i den gamla världen – en nästan uteslutande aristokratisk angelägenhet. Den var visserligen olaglig redan i begynnelsen med dödsstraff på straffskalan, men i praktiken lades åtalen ner eller så benådades kombattanterna av Kungl. Maj:t.

Till en början var dödligheten hög. En duell skulle avslutas när blodvite uppkom, och till en början, när duellen utkämpades med stötvapen som rapir och epée innebar blodsutgjutelse ofta en dödlig stöt. När stötvapnen ersattes med huggvapnet sabel kring sekelskiftet 1700, blev det vanligare med ytligare skärsår på armar och händer. Dödligheten sjönk ytterligare när pistolen blev det vanligaste vapnet. En studie av den brittiske historikern Robert Shoemaker har visat att dödlighet vid sabeldueller var cirka 20 procent medan den sjönk till 6-7 procent för pistolduellerna. I 71 procent av pistolduellerna undkom bägge kontrahenterna oskadda.

Detta var ingen teknologisk slump. Under 1700-talet blev duellen alltmer ritualiserad, med tydliga regler för våldsbegränsning. Sekundanterna – vänner till duellanterna tillika domare och ordningsmän – fick tydligare roller och pistolerna skulle vara oprecisa. När pistoltekniken utvecklades, ökade man avståndet mellan duellanterna. Det tillkom även en informell social press där det ansågs fult att sikta för noggrant eller avfyra när motståndaren inte var beredd. Som The Times uttryckte det 1790: ”[A]ccording to the system of modern duels, neither party received any injury”. Slumpen blev ett självändamål – men varför?

Chicago-ekonomen Douglas W. Allen har föreslagit att duellen är ett mätningsinstrument. Under tidsperioder när man inte kan mäta kvalitet eller arbetsinsats effektivt, blir man tvungen att förlita sig på sociala system för att organisera samhället. I det aristokratiska systemet investerar den ädelborne socialt kapital och skapar ett beroende till systemets organisatör: monarkin och staten. För att säkerställa att aktörer faktiskt har investerat socialt kapital i systemet, måste denna investering prövas. En adelsman – bunden till sitt samhällsstånds raison d’être – är tvungen att riskera sitt liv i en duell. Genom att ställa presumtiva posörer inför risken att förgås i duell, kan man testa ärligheten i deras investering. I denna förklaringsmodell syftar duellens ritualisering till att skapa ett jämlikt spelfält. En posör skulle annars kunna lura systemet genom att lära sig fäktas eller skjuta, och därmed försumma sina övriga plikter.

Förklaringen är lockande, men bristande. Hans förklaringsmodell har framförallt två problem. För det första har han ingen förklaring till varför en statsmakt som använder sig av systemet som ett sållningsverktyg konsekvent försöker avskaffa det. För det andra har han inga övertygande argument till varför aktörer vars investering aldrig skulle ifrågasättas utkämpar dueller. Bland historiens duellanter finner vi premiärministrar, vicepresidenter, generaler och kulturpersonligheter. Finns det då något som förklara både duellen och dessa problem?

Svaret är hederssamhället. Att duellen underminerade den statliga rättsskipningen var den återkommande motiveringen till förbudsförsöken. Konungen skipar – nej, är – rättvisan i samhället och särskilt mellan adelsmännen. Anledningen till att monarken såg mellan fingrarna var att heder inte kunde ignoreras. Det var den legitimerande grunden för det samhälle där monarken själv var på toppen. Innan man har en modern statsmakt, är samhällen nästan alltid organiserade hierarkiskt efter sociala band och heder. Detta gäller såväl många samhällen i vår värld som vårt eget samhälle för bara några hundra år sedan. När den moderna staten växte fram ersatte denna det gamla sociala systemet, antingen på frivillig eller på tvångsmässig basis. Det är först när man inte begriper detta som man kan tro att länder blir stabila demokratier bara de invaderas och ges rösträtt. För att människor ska bli medborgare, måste de först sluta vara klanmedlemmar.

Betydelsen av heder har uttryckts av den parisiska provosten Jean de Mille under tidigt 1500-tal: ”A loss of property […] is reparable in one way or another, but never a loss of honor or life”. Heder, rykte och ära var allavgörande i det tidigmoderna samhället. Den som var ärelös skulle snart utstötas ur samhället. Du skulle förlora ditt uppehälle, ditt boende, dina vänner och din familj. Att vara ärelös var inte bara en skam; att vara ärelös var direkt livsfarligt. Bestraffningen blev hårdare då uppfattningen var att ärelöshet smittades. Alla som genom sociala band kunde knytas till den ärelöse blev själva misstänkta och riskerade sin egen heder. I brist på ett rättssamhälle, kunde det också räcka med bara ett rykte – ingen rök utan eld. Att söka upprättelse var inte ett tecken på omognad eller småaktighet – det var en överlevnadsstrategi.

En adelsman riskerade inte lika mycket som en bagargesäll som hamnat snett. Men en adelsman utan heder, skulle aldrig få några prestigefyllda poster eller något inflytande bland sina pärer. Han kunde glömma befordran för sig och sina söner. När den framtida presidenten Andrew Jackson utkämpade en duell för sin hustrus ära, handlade det inte bara om testosteronstinn och uppblåst man. Han riskerade även sin militära och politiska karriär om anklagelsen stod obesvarad. En duell var inget sållningsverktyg och heller inte ett hämndinstrument. En duell var ett självförsvar, inte av din fysiska, men väl din sociala kropp.

Här avviker duellen kraftigt från liberal idétradition. Liberalismen idé är att skydda din kropp och din egendom. Dina upplevelser eller hederskänslor åtnjuter inte samma skydd. Om någon fysiskt angriper dig, har du rätt att försvar dig själv. Om någon kallar dig för hanrej ingår det inte i din självförsvarsrätt att ni möts upp om 24 timmar och skjuter oprecist på varandra med flintlåspistol. Självförsvarsrätten är omedelbar. Det är först när det är ogörligt att hantera en konflikt rättssäkert som människor kan ta rätten i egna händer. Annars får vi ett rättsosäkert samhälle, där den starkes rätt råder. En rättegång – oavsett om den sker privat eller statligt – syftar till att skapa likhet inför lagen, så att allas rättigheter är lika, vilket är en grundläggande liberal princip. Slumpen är det liberala rättsväsendets främsta fiende, och i duellen upphöjs den till rättsprincip.

Men det är inte bara rättsskipningsformen som borde oroa en liberal. Det är även vad duellen representerar. Det var inte bara införandet av advokat, fri bevisprövning och rättslig neutralitet som möjliggjorde rättssystemen i moderna liberala demokratier. Det var även en ny värdegrund. Det var först när hederssamhällets principer ersatts av medborgarskapets principer som den moderna rättssalen blev den naturliga institutionen för rättslig prövning.

En näraliggande utvikning är det franska lettre de cachet-systemet, en av de främsta symbolerna för monarkins förtryck. Systemet innebar att kungen – eller någon av honom utsedd representant – fick gripa människor utan anklagelseakt. Gripandet kunde inte överklagas och personen sattes omedelbart i fängelse. När nationalförsamlingen avskaffade systemet strax efter revolutionen 1789, handlade motståndet inte om kungens rätt till godtyckliga arresteringar. Systemet var populärt i breda folklager. Lettre de cachet hade använts av människor för att undvika skam och ärelöshet.

Om din dotter eller son betett sig omoraliskt, riskerade en rättegång att dra skam över hela din familj. Då är det bättre om du, genom att vädja till Kungl. Maj:t, kunde få hen arresterad utan rättegång. Systemet var en tidigmodern form av social skademinimering. Avskaffandet av lettre de cachet följdes tvunget av en stor diskussion i Frankrike, där upplysningsinfluerade medborgare försökte övertyga fransmännen om att skuld inte smittar. Nära sammankopplad med liberala demokratiers rättsuppfattning hänger en individualistisk och meritokratisk social uppfattning.

Duellen är – romantiken till trots – ett frånsteg från den liberala kulturen. Ska den bevaras är det just som studentikos underhållnings- och modsyttring. Misstycker ni mot denna beskrivning, är handsken kastad!