Mellan val och extra val

Det räcker inte – som delar av den politiska eliten har för vana att göra – att berätta hur fina och moraliskt rättfärdiga deras åsikter är. Men det finns lösningar på alla problem. Det skriver förbundsordförande emerita Victoria Nilsson tillsammans med förbundsordförande Alexandra Ivanov.

 

Ett extra val – en extra chans?

Alliansen fick 39 procent i valet 2014. Jämfört med resultaten från valen 2006 och 2010 är det ett klart underbetyg. Samtidigt ökade de rödgröna partierna – om man väljer att bortse från Feministiskt initiativs 3,1 procent – inte ens med en procent. I stället blev Sverigedemokraterna valets vinnare med mer än dubbelt så många röster jämfört med föregående val.

Många hade länge anat att Socialdemokraterna, i en situation där de rödgröna blocket är större än Alliansen, skulle välja att bilda regering tillsammans med Miljöpartiet. Det som för många väljare möjligtvis var förvånande var att det snabbt visade sig att det inte hade förberett sig. Alls. Inte nog med det, i den nya känsliga tiden efter regeringsbildningen skulle sprickorna mellan S och MP blottas mer än någonsin.

Löfvens otaliga misstag

Stefan Löfvens första möte i EU-nämnden, där han försökte söka mandat för två separata förhandlingslinjer, har 300 000 visningar på YouTube och en egen visa på Spotify (»Sifferbingo« av Patrik Strömer). När S och MP inte kunde komma överens om Förbifart Stockholm blev resultatet att projektet pausades till en kostnad av 4 miljoner kronor per dygn. Den blocköverskridande uppgörelsen i friskolekommittén är bruten och kravet att MP skulle vara med på pensionsgruppens möte fick Allianspartierna att storma ut i protest.

Det finns fler exempel på mer eller mindre allvarliga misstag, och sammantaget har den nya regeringen visat sig vara svag och inkompetent. Löfven bär inte ansvaret för Sverigedemokraternas beslut att fälla regeringens budget, men han skapade de perfekta förutsättningarna för att så skulle bli fallet.

Succéval för SD

Extravalet riskerar att bli ännu ett succéval för SD. Mattias Karlsson, vikarierande partiledare för SD, förklarade åter att man ser Miljöpartiet som sin största fiende, främst för att MP står för en mycket öppen och generös invandringspolitik. Blir valet »en folkomröstning om invandringen« riskerar fler oroliga väljare att gå över till SD, samtidigt som man kan tänka sig att en och annan anti-miljöpartistisk socialdemokrat kanske skulle kunna proteströsta mot Löfvens misslyckade regering. Ett annat scenario är naturligtvis att väljarna fått nog, sparkar SD ut ur riksdagen och röstar in Anna Kinberg Batra som ny statsminister med en stabil Allians-majoritet i ryggen. I skrivande stund känns det tyvärr inte särskilt troligt.

Förtjänar Alliansen att vinna fyra år till på det valmanifest som man i stort kommer att återanvända? Många skulle säga ja på basis av all idioti Alliansen till viss del skulle kunna stoppa (skattehöjningar, utvidgad AMS-politik, ångesten över att ha Löfven som statsminister och så vidare). Många har kallat Alliansens och Nya moderaternas politik för visionslös och idéfattig, men i ett annat ljus kanske det är precis det som krävs för att lotsa igenom en minoritetsregering i dagens politiska landskap. Allt kontroversiellt lämnas åt sidan, kvar finns små justeringar av Reinfeldt och Borgs politiska arv. Kanske är det vad Löfven borde gjort istället för att försöka driva igenom en politik han inte hade en majoritet för?

Frågan alla talar om

Alla talar om invandring och alla talar om SD. Statsminister Löfven och finansminister Andersson driver linjen att SD är ett »nyfascistiskt« parti. Reinfeldt syns sporadiskt i pressen, men när han gör det handlar det om invandring och öppenhet, senast den 7 december i DN: »Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt.«

Det har aldrig varit viktigare att stå upp för öppenheten, men till i mars är det också dags att börja leverera lösningar. Det räcker inte – som delar av den politiska eliten har för vana att göra – att berätta hur fina och moraliskt rättfärdiga deras egna åsikter är. Och visst finns det bra politik att belysa: snabbare översättning och certifiering av utländska betyg, lagstiftning mot att personer kan åka på jihad-resor och kriga för IS, hjälp till utlandsfödda som vill starta företag och så vidare.

Det finns även några lågt hängande frukter att plocka: storsatsning på att upprätthålla lag och ordning i oro- liga förorter, reformering av systemet för migrationsboenden (varje gång Bert Karlsson tjänar en till krona på systemet får SD ytterligare en röst) samt en offensiv mot övriga EU att också ta sitt ansvar under de kommande åren. Den naturliga fortsättningen på Fredrik Reinfeldts tal om att »öppna era hjärtan« hade varit att säga det en gång till, på EU:s alla 24 officiella språk.

Löfven vs. Kinberg Batra

Ett råd till den politiskt intresserade är att se om dokumentären »Ordförande Persson«, som med intervjuer och klipp skildrar Göran Perssons år som socialdemokratisk partiordförande och statsminister. Oavsett vad man tycker om den förda politiken är det tydligt att Persson var ett politiskt djur och en maktspelare. Något Löfven aldrig kan komma i närheten av.

Stefan Löfven är en katastrof från början till slut, och det kommer att bli lättare än någonsin för oppositionen att visa inför extravalet. Det går inte att föreställa Löfven trovärdigt leverera repliker som exempelvis: »Men berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det.« (Göran Persson i debatt mot Carl Bildt, SVT, 1998)

Kan det istället vara en roll som Anna Kinberg Batra kan axla? Kan hon med styrka och tyngd beskriva vad som är fel i dagens Sverige? Hur ont det gör att se sin unga son som går utan jobb, han som borde vara ute och äntligen få visa världen vad han går för? Hur arg man blir när man ser en kämpande familj med nöd och näppe komma undan krigets Syrien och IS, för att sedan fastna i det svenska bidragssystemet, trots att mamma är läkare och pappa är ingenjör? Och hur förbannad man blir av att se en fattigpensionär försynt titta ned i en papperskorg, på jakt efter en extra tom- burk att dryga ut den skrala kassa med?

Det finns lösningar på alla dessa problem. Alliansen har inte tid att komma överens om allihop fram till den 22 mars, däremot kan man visa på riktigt god vilja till förändring. Dumförklara inte väljarna. Kliv av den politiska elitens höga hästar och kalla inte 13 procent av befolkningen för rasister. Berätta vad som är fel i Sverige, vad liberalkonservatismen har för lösningar, och med det avslöja SD:s bluff. Om Alliansen med Anna Kindberg Batra i spetsen låter det flyga lite gnistor i debatten ska vi se att det inte bara är Stefan Löfven som kommer att få sig en match.

Advertisements