Den privata offentligheten

En myndighet utövar offentlig makt. Det ställer helt andra krav på dem än på privata organisationer och företag. Men allt fler tar kliv bort ifrån sitt grunduppdrag. De säljer medborgarnas uppgifter och antar visioner för det egna arbetet. De bör återgå till sitt grunduppdrag: Att tjäna medborgarna. Det skriver Emma Söderberg Majanen, nybliven medlem i Svensk Linjes redaktion.

Myndigheter är inte som andra organisationer. Ett tämligen banalt konstaterande, men likväl ett viktigt sådant. Privata organisationer utövar inte offentlig makt gentemot enskilda (förutom i undantagsfall), och de agerar på marknader och i civilsamhällen där deras existens inte garanteras av någon – endast av att det de gör uppfattas som bra och relevant av tillräckligt många personer. Det privata företaget vill skapa en sammanhållen, positiv bild av sig självt utåt, varför exempelvis enskilda medarbetare inte kan gå ut i media och säga vad de vill om företaget. Inget konstigt med det; företag vill att människor ska köpa det de säljer, och då är det bättre att framstå som ett bra företag än ett dåligt företag. Å andra sidan är ingen tvungen att göra som företagen vill, varför de har betydligt större frihet att agera som de behagar än vad myndigheter har.

Myndigheterna har att göra sådant som politikerna bestämt att de ska göra, och kommer således att finnas så länge politikerna vill att de ska finnas. Till sitt förfogande har de stora möjligheter att utöva, och därmed missbruka, makt över enskilda människor, företag och verksamheter. Därför krävs det institutioner som begränsar och kontrollerar myndigheternas agerande. Objektivitetsprincipen kräver att myndigheterna agerar sakligt och opartiskt, genom legalitetsprincipen ställs krav på att myndigheternas handlingar har stöd i lag och enligt proportionalitetsprincipen måste den makt myndigheterna utövar gentemot enskilda vara rimlig i förhållande till det som kan uppnås. Genom offentlighetsprincipen garanteras därtill möjligheter till medborgerlig och medial insyn i det myndigheterna gör, och meddelarfriheten och efterforskningsförbudet i TF ger enskilda rätt att anonymt meddela media uppgifter om en myndighets verksamhet oavsett om (och särskilt när) detta får myndigheten att framstå i dålig dager.

Myndigheterna verkar dock ha allt svårare att se sig själva som något väsensskilt från företag eller civila organisationer fria att handla efter egna mål och idéer. För några år sedan uppmanade Försäkringskassan unga att söka bostadsbidrag genom en reklamfilm och en Facebook-kampanj med Filip och Fredrik. Andra myndigheter – däribland Bolagsverket, CSN, Transportstyrelsen och Skatteverket – tjänar pengar på att sälja människors personuppgifter till reklambolag och andra företag. För den som önskar uppgifter i större partier utgår mängdrabatt. Och i Almedalen spenderar som bekant Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, Sida och en uppsjö andra statliga och regionala myndigheter hundratusentals kronor på att framstå i bättre dager.

Att myndigheterna blir allt mer lika privata organisationer verkar vara en allmän tendens. På senare år har allt fler myndigheter antagit egna “visioner” om vad myndigheten ska göra och vara, vilket bland annat framgår av undersökningen Visionära verk av Ulrika Waaranperä. Ibland ligger visionerna i linje med myndigheternas faktiska uppgifter enligt regeringens regleringsbrev, men ofta handlar de om mål och idéer långt därutöver. Till exempel: Skatteverket har en vision om ett samhälle ”där alla vill göra rätt för sig”, Naturvårdsverket vill se ”ett bra liv i en bra miljö för människan och allt annat levande, nu och för kommande generationer” och Livsmedelsverket vill att alla ska känna matglädje och må bra av maten (ja, det stämmer). Andra spar på det pompösa och kör på en slagkraftig slogan, däribland Lotteriinspektionen som meddelar att ”Med oss blir alla vinnare!” och Kriminalvårdens ”Bättre ut!” (innebörd oklar). Många myndigheter har också storslagna mål om att vara bäst: Trafikverket, Boverket, och SCB vill vara ”i världsklass” (oklart i vilken gren), medan andra konstaterar saker som ett privat företag svårligen kunnat göra utan att ha fått Konkurrensverket på halsen: Exempelvis Tillväxtverket (återigen) är enligt egen uppgift Sveriges viktigaste myndighet.

Kopplat till detta är hur myndigheterna ser på sin kommunikation med omvärlden, där synlighet och en positiv framtoning blir ett allt vanligare överordnat mål. I en undersökning av de femtio största myndigheternas kommunikationspolicyer gjord av programmet Medierna i P1, framgår att var fjärde myndighet inte nämner meddelarfriheten, och att var femte uttryckligen skriver att medarbetarna ska kontakta presstjänsten innan eller efter en intervju med en journalist. Ett uppmärksammat fall är Läkemedelsverket, där förre generaldirektören Christina Åkerman JK-anmäldes efter att ha uttalat sig ogillande om att medarbetare ”läckt” information om missförhållanden på myndigheten till Upsala Nya Tidning. Och myndighetens chefsjurist verkar ha fel när han till Medierna säger att detta var en olycklig engångsföreteelse.

I studien Med synlighet som ledstjärna har Magnus Fredriksson och Josef Pallas analyserat vilka principer som styr kommunikationsarbetet i statliga myndigheter. Studien visar att nästan alla myndigheter, 85 procent, motiverar sin kommunikation med att den ska skapa uppmärksamhet, uttrycka och synliggöra myndighetens identitet och förbättra myndighetens anseende. Färre myndigheter, 65 procent, anser att kommunikationen ska understödja demokratin genom att underlätta insyn och granskning. Ofta anses synligheten vara ett mål i sig, och inte bara något som ses som nödvändigt för att myndigheten ska kunna utföra sina uppgifter.

 

Slutligen har vi alla de fall där myndigheterna direkt konkurrerar på privata marknader, inte sällan utan stöd i lagar och regleringsbrev. Genom underprissättning, stöd av skattepengar och utnyttjande av offentlig makt har myndigheterna goda möjligheter att snedvrida konkurrensen på ett sätt som försvårar för eller rentav hindrar privata företag från att agera på marknaden. År 2010 började nya regler i konkurrenslagen att gälla som gjort det svårare för myndigheter att bedriva näringsverksamhet, men den är fortfarande tillåten om den anses ”försvarbar från allmän synpunkt”. Ett tänjbart kriterium, minst sagt.

Allt sedan 80-talet har styrnings- och ledningsmetoder från näringslivet letat sig in i offentlig sektor, under parollen New public management (NPM). Huruvida detta leder till en mer effektiv användning av offentliga medel är en empirisk fråga, och det finns både bra och mindre bra NPM-exempel. En följd av detta kan dock tänkas vara att inte bara den praktiska styrningen i offentlig sektor förändras, utan att även attityderna till vad en myndighet är och har möjlighet att göra förskjuts i riktning mot det privata företaget. Istället för betoning av principer om meddelarfrihet och offentlighet verkar det privata företagets idé om ”en organisation – en röst” bli allt mer framträdande även i myndigheternas syn på sin kommunikation med omvärlden. Lojalitet med myndigheten verkar hålla på att ersätta lojalitet med klassiska förvaltningsrättsliga ideal om opartiskhet och öppenhet, med följden att den som vågar påtala missförhållanden möts med ogillande ovanifrån. Och myndigheterna verkar allt mer angelägna att legitimera sin existens med hjälp av säljande reklam och slagkraftiga (?) visioner.

Denna utveckling kan bero på många olika saker, men det är sannolikt att den ökade näringslivsstyrningen inom offentlig sektor samtidigt som den mycket väl kan tänkas leda till en ekonomiskt effektivare stat, även sker till priset av värden som borde vara grundläggande i den offentliga förvaltningen. Man kan rentav fråga sig hur lämpligt det egentligen är att tillämpa marknadens logik på den offentliga förvaltningen. NPM är säkert långt bättre än den av djup ineffektivitet präglade 70-talsförvaltningen, men det innebär inte att det är det bästa av alternativen. Det finns en viss tradeoff mellan å ena sidan rättsstatliga värden som opartiskhet, insyn och rättssäkerhet och å andra sidan ekonomisk effektivitet. Få önskar sig ett domstolsväsende som enbart – eller ens främst – agerar med ekonomisk effektivitet som ledstjärna, och detsamma lär gälla rätt många andra myndigheter. Kanske är det bättre att låta det offentliga styras enligt sina principer och marknaden enligt sina (eller, vilket inte är ett alldeles dåligt alternativ, slopa mycket av det offentliga till förmån för det privata).

Och oavsett orsakerna till myndigheternas företagslekande, är det ett stort problem. En öppen myndighet, med full insyn och respekt för principerna om offentlighet och meddelarfrihet, kan inte samtidigt ha som främsta mål att i alla lägen förmedla en sammanhållen och positiv bild av sig själv. Myndigheter vars ledning försöker begränsa de anställdas möjligheter att kommunicera med omvärlden, och skapar en kultur där whistleblowing anses illojalt och skadligt, måste med nödvändighet inkräkta på de grundlagsfästa principer som har till syfte att säkra insyn och motverka korruption i den offentliga förvaltningen.

Vidare finns det stora problem med att myndigheter går utanför de mål som politikerna har fastställt, genom att följa egenhändigt ihopsnickrade visioner för verksamheten. Myndigheterna har stora möjligheter att utöva makt gentemot enskilda, varför det är ytterst önskvärt att myndigheternas handlingsutrymme håller sig inom tydliga ramar som är möjliga att angripa. Dessa ramar kan man givetvis till följd av ens personliga politiska preferenser tycka är dåliga. Men att Stefan Löfven driver en sossig politik är ett betydligt mindre problem än om Försäkringskassan tar sig friheten att föra en sossig agenda – eller vilken annan agenda som helst – utan att ha något politiskt mandat för det. Om förvaltningen rör sig bort från idealet om saklig, instrumentell tillämpning av det politikerna beslutat, riskerar de att bli fristående, resursstarka maktcentra, svåra att angripa på konstitutionell eller annan väg.

Om myndigheterna inte ser det som grundläggande att de har att agera sakligt och opartiskt, är risken därtill uppenbar för mer av rent seeking och gynnande av välorganiserade, resursstarka särintressen. Om distinktionen mellan offentlig och privat organisation blir en fråga om nyanser, riskerar spärrarna mot partisk användning av skattemedel, för att gynna de intressen förvaltningen anser viktiga att gynna, att bli en chimär. Därtill är det helt enkelt orättvist att privata företag, där enskilda riskerat sina personliga tillgångar på en affärsidé de tror på, ska tvingas möta en förvaltningsmyndighet, uppbackad av skattemedel och offentlig makt, som främsta konkurrent om kunderna.

Det går att ha många synpunkter på den offentliga sfärens storlek och vilka politiska mål den har att agera efter. Men givet att vi har en offentlig förvaltning som sitter på stora resurser och stora möjligheter att utöva makt gentemot enskilda, är det av oerhörd vikt att denna agerar på just det sätt den offentliga förvaltningen enligt grundlagen har att agera: opartiskt, instrumentellt, sakligt och med stor öppenhet mot medborgarna och de som har att granska den. De statliga myndigheterna begränsar och kontrollerar och har i det syftet miljarder i skattemedel att spendera, vilket är rätt störande. Men det är i alla fall långt mycket bättre om de gör det på ett tråkigt och kontrollerbart sätt än på det sätt de för tillfället behagar.

Advertisements

Duellsamhället – bättre i litteraturen än verkligheten

Duellrätten är – av flera skäl – inte förenlig med det liberala samhället. Ett avsteg från de hedersprinciper som gjorde duellen legitim har möjliggjort framväxten av det liberala och demokratiska samhället. Det skriver Magnus Jernkrok, master i historia och medlem i Svensk Linjes redaktion.

Efter nitton år och över 30 dueller var det äntligen över. Det hade börjat med att Dupont hade nekat Fournier att komma in på en fest. Fournier, som nekats inträde för att han just dödat en man i en duell, blev ursinnig och handsken kastades. Det var en av Fourniers många ovanor. Dupont – en lovande fransk officer – tvekade inte och ville lära den adrenalinstinne en läxa. Dupont segrade, men Fournier krävde en andra omgång och denna gång skadades Dupont svårt. De ritade upp ett kontrakt som stipulerade att de skulle mötas för en ny duell varje gång de befann sig inom 16 mil ifrån varandra. Det kan tyckas lätt att undvika, men båda hade tjänst i Napoleons Grande Armée och var bundna till de order som följde med uppdraget.

Åren gick och Dupont, nu framgångsrik general, ville gifta sig. Hans konflikt med Fournier utgjorde då en sänka för hans romantiska ambitioner. Ingen man ville skänka sin dotter till någon som riskerade att skjutas om en vecka. Dupont bestämde sig för att avsluta affären, och i nästa duell lyckades han lura Fournier att avfyra båda sina pistoler. Han stegade fram och lät pistolmynningarna vila mot Fourniers bröst. Fournier inväntade ståndaktigt den långa vilan utan slut. Men Dupont lät honom leva, under förutsättning att det hela var över.

Romantiken kring duellerandet är obestridlig – inte minst inom studentförbundet. Duellen är en uppvisning i mod och ett motstånd mot ordningsmaktens monopol på rättsskipning. Men det finns goda skäl att som liberalt sinnad låta duellen förbli en flick- eller pojkrumsfantasi. Eller för all del som oemotståndlig teater när taffeln brutits efter en lång dags verbalt fäktande. Men för att vi ska komma dit, måste vi först förklara vad den traditionella duellen var för något.

Det finns flera former av dueller. Det sträcker sig från gladiatorspelens underhållningsvåld, till yngre järnålders rättsskipningsduell envigen, till högmedeltida tornerspel, och studentikos mensurfäktning. Alla har de sina logiker och grunder. Vi ska dock uppehålla oss vid den form som oftast förekommer i studentmotioner och Hollywood-filmer: den tidigmoderna hedersduellen.

Som framgick av kronologin ovan, brukar inte flera duelltyper förekomma samtidigt. Så var det även med hedersduellen. Den uppkom i Europa under mitten av 1500-talet i takt med att tornerspelen blev färre och försvann under andra hälften av 1800-talet. Duellformen var – åtminstone i den gamla världen – en nästan uteslutande aristokratisk angelägenhet. Den var visserligen olaglig redan i begynnelsen med dödsstraff på straffskalan, men i praktiken lades åtalen ner eller så benådades kombattanterna av Kungl. Maj:t.

Till en början var dödligheten hög. En duell skulle avslutas när blodvite uppkom, och till en början, när duellen utkämpades med stötvapen som rapir och epée innebar blodsutgjutelse ofta en dödlig stöt. När stötvapnen ersattes med huggvapnet sabel kring sekelskiftet 1700, blev det vanligare med ytligare skärsår på armar och händer. Dödligheten sjönk ytterligare när pistolen blev det vanligaste vapnet. En studie av den brittiske historikern Robert Shoemaker har visat att dödlighet vid sabeldueller var cirka 20 procent medan den sjönk till 6-7 procent för pistolduellerna. I 71 procent av pistolduellerna undkom bägge kontrahenterna oskadda.

Detta var ingen teknologisk slump. Under 1700-talet blev duellen alltmer ritualiserad, med tydliga regler för våldsbegränsning. Sekundanterna – vänner till duellanterna tillika domare och ordningsmän – fick tydligare roller och pistolerna skulle vara oprecisa. När pistoltekniken utvecklades, ökade man avståndet mellan duellanterna. Det tillkom även en informell social press där det ansågs fult att sikta för noggrant eller avfyra när motståndaren inte var beredd. Som The Times uttryckte det 1790: ”[A]ccording to the system of modern duels, neither party received any injury”. Slumpen blev ett självändamål – men varför?

Chicago-ekonomen Douglas W. Allen har föreslagit att duellen är ett mätningsinstrument. Under tidsperioder när man inte kan mäta kvalitet eller arbetsinsats effektivt, blir man tvungen att förlita sig på sociala system för att organisera samhället. I det aristokratiska systemet investerar den ädelborne socialt kapital och skapar ett beroende till systemets organisatör: monarkin och staten. För att säkerställa att aktörer faktiskt har investerat socialt kapital i systemet, måste denna investering prövas. En adelsman – bunden till sitt samhällsstånds raison d’être – är tvungen att riskera sitt liv i en duell. Genom att ställa presumtiva posörer inför risken att förgås i duell, kan man testa ärligheten i deras investering. I denna förklaringsmodell syftar duellens ritualisering till att skapa ett jämlikt spelfält. En posör skulle annars kunna lura systemet genom att lära sig fäktas eller skjuta, och därmed försumma sina övriga plikter.

Förklaringen är lockande, men bristande. Hans förklaringsmodell har framförallt två problem. För det första har han ingen förklaring till varför en statsmakt som använder sig av systemet som ett sållningsverktyg konsekvent försöker avskaffa det. För det andra har han inga övertygande argument till varför aktörer vars investering aldrig skulle ifrågasättas utkämpar dueller. Bland historiens duellanter finner vi premiärministrar, vicepresidenter, generaler och kulturpersonligheter. Finns det då något som förklara både duellen och dessa problem?

Svaret är hederssamhället. Att duellen underminerade den statliga rättsskipningen var den återkommande motiveringen till förbudsförsöken. Konungen skipar – nej, är – rättvisan i samhället och särskilt mellan adelsmännen. Anledningen till att monarken såg mellan fingrarna var att heder inte kunde ignoreras. Det var den legitimerande grunden för det samhälle där monarken själv var på toppen. Innan man har en modern statsmakt, är samhällen nästan alltid organiserade hierarkiskt efter sociala band och heder. Detta gäller såväl många samhällen i vår värld som vårt eget samhälle för bara några hundra år sedan. När den moderna staten växte fram ersatte denna det gamla sociala systemet, antingen på frivillig eller på tvångsmässig basis. Det är först när man inte begriper detta som man kan tro att länder blir stabila demokratier bara de invaderas och ges rösträtt. För att människor ska bli medborgare, måste de först sluta vara klanmedlemmar.

Betydelsen av heder har uttryckts av den parisiska provosten Jean de Mille under tidigt 1500-tal: ”A loss of property […] is reparable in one way or another, but never a loss of honor or life”. Heder, rykte och ära var allavgörande i det tidigmoderna samhället. Den som var ärelös skulle snart utstötas ur samhället. Du skulle förlora ditt uppehälle, ditt boende, dina vänner och din familj. Att vara ärelös var inte bara en skam; att vara ärelös var direkt livsfarligt. Bestraffningen blev hårdare då uppfattningen var att ärelöshet smittades. Alla som genom sociala band kunde knytas till den ärelöse blev själva misstänkta och riskerade sin egen heder. I brist på ett rättssamhälle, kunde det också räcka med bara ett rykte – ingen rök utan eld. Att söka upprättelse var inte ett tecken på omognad eller småaktighet – det var en överlevnadsstrategi.

En adelsman riskerade inte lika mycket som en bagargesäll som hamnat snett. Men en adelsman utan heder, skulle aldrig få några prestigefyllda poster eller något inflytande bland sina pärer. Han kunde glömma befordran för sig och sina söner. När den framtida presidenten Andrew Jackson utkämpade en duell för sin hustrus ära, handlade det inte bara om testosteronstinn och uppblåst man. Han riskerade även sin militära och politiska karriär om anklagelsen stod obesvarad. En duell var inget sållningsverktyg och heller inte ett hämndinstrument. En duell var ett självförsvar, inte av din fysiska, men väl din sociala kropp.

Här avviker duellen kraftigt från liberal idétradition. Liberalismen idé är att skydda din kropp och din egendom. Dina upplevelser eller hederskänslor åtnjuter inte samma skydd. Om någon fysiskt angriper dig, har du rätt att försvar dig själv. Om någon kallar dig för hanrej ingår det inte i din självförsvarsrätt att ni möts upp om 24 timmar och skjuter oprecist på varandra med flintlåspistol. Självförsvarsrätten är omedelbar. Det är först när det är ogörligt att hantera en konflikt rättssäkert som människor kan ta rätten i egna händer. Annars får vi ett rättsosäkert samhälle, där den starkes rätt råder. En rättegång – oavsett om den sker privat eller statligt – syftar till att skapa likhet inför lagen, så att allas rättigheter är lika, vilket är en grundläggande liberal princip. Slumpen är det liberala rättsväsendets främsta fiende, och i duellen upphöjs den till rättsprincip.

Men det är inte bara rättsskipningsformen som borde oroa en liberal. Det är även vad duellen representerar. Det var inte bara införandet av advokat, fri bevisprövning och rättslig neutralitet som möjliggjorde rättssystemen i moderna liberala demokratier. Det var även en ny värdegrund. Det var först när hederssamhällets principer ersatts av medborgarskapets principer som den moderna rättssalen blev den naturliga institutionen för rättslig prövning.

En näraliggande utvikning är det franska lettre de cachet-systemet, en av de främsta symbolerna för monarkins förtryck. Systemet innebar att kungen – eller någon av honom utsedd representant – fick gripa människor utan anklagelseakt. Gripandet kunde inte överklagas och personen sattes omedelbart i fängelse. När nationalförsamlingen avskaffade systemet strax efter revolutionen 1789, handlade motståndet inte om kungens rätt till godtyckliga arresteringar. Systemet var populärt i breda folklager. Lettre de cachet hade använts av människor för att undvika skam och ärelöshet.

Om din dotter eller son betett sig omoraliskt, riskerade en rättegång att dra skam över hela din familj. Då är det bättre om du, genom att vädja till Kungl. Maj:t, kunde få hen arresterad utan rättegång. Systemet var en tidigmodern form av social skademinimering. Avskaffandet av lettre de cachet följdes tvunget av en stor diskussion i Frankrike, där upplysningsinfluerade medborgare försökte övertyga fransmännen om att skuld inte smittar. Nära sammankopplad med liberala demokratiers rättsuppfattning hänger en individualistisk och meritokratisk social uppfattning.

Duellen är – romantiken till trots – ett frånsteg från den liberala kulturen. Ska den bevaras är det just som studentikos underhållnings- och modsyttring. Misstycker ni mot denna beskrivning, är handsken kastad!

Finns det liberala svar att ge separatiska rörelser?

Caspian Rehbinder är aktiv inom Centerstudenter och arbetar vid den migrationspolitiska tankesmedjan Migro. Här skriver han om självständighetsrörelser och vilka principer som bör vägleda sådana strävanden.

När ska en stat bli flera? När ska flera stater bli en?

Frågor om självständighetsrörelser i olika delar av världen är ständigt aktuella. Regioner runtom i världen strävar efter att få bli egna länder. Många andra regioner har blivit självständiga. Sudan har delats i två. Tjeckoslovakien blev Tjeckien och Slovakien. Jugoslavien blev en stor mängd länder. Andra länder är fortsatt enade – det senaste och mest aktuella fallet är Skottland, som nyligen röstade nej till självständighet från Storbritannien.

Utan ett våldsmonopol finns inget stabilt skydd för rätten till liv, frihet och egendom – grunden för den frihet och det välstånd vi byggt upp. Bara tack vare den liberala rättsstaten och det skydd mot förtryck den inneburit, har marknader, välstånd och teknik utvecklats i den aldrig tidigare skådade hastighet som världen nu skådar.

Men vilka stater är det som ska ha dessa uppgifter? Var ska staten upprätthålla dessa rättigheter? Vad är en stats faktiska uppgift? Kan en liberal säga någonting substantiellt om Tjeckoslovakien, Jugoslavien eller Skottland?

Inom statens gränser finns kriterier för vad som är en bra stat. Det måste finnas demokratiska institutioner. Det måste finnas en pålitlig och icke-korrupt rättsstat. Staten måste upprätthålla skyddet för mänskliga rättigheter och marknadsekonomi. Locke, Mill, Hayek, Friedman och många, många fler har skrivit utmärkt om vad staten bör göra och hur dess verksamhet ska utformas.

Men vad staten ska göra ger föga vägledning för hur gränser ska dras.

Dåligt dragna gränser skapar problem. I Afrika är de flesta länders gränser dragna utan hänsyn till någonting annat än kolonialherrars maktintressen och godtycke, vilket har skapat enorma problem. Men det finns omstridda gränser på alla kontinenter. I Skottland, Baskien och båda halvorna av Belgien finns rörelser som vill bli självständiga. I Puerto Rico är rörelsen motsatt – puertoricanerna vill bli en del av ett större land. Hur ska man se på detta ur ett liberalt perspektiv?

Att bara se till liberala rättigheter hjälper inte särskilt mycket. På samma sätt som liberala principer inte kan vägleda vilka funktioner som bör ligga på staten respektive kommunerna, kan de inte avgöra var ett land bör börja och sluta.

En tanke är att utgå helt från universalismen. Liberalismens grund är alla människors rättigheter. Alla är skapade med vissa okränkbara rättigheter, som grundlagsfäderna i USA formulerade det. Om alla människor ska ha samma grundläggande rättigheter i hela världen, vore det bästa kanske att ha en global stat som upprätthåller dessa. Bara på det sättet kan likabehandling och universalism upprätthållas.

Problemet är förstås att det inte fungerar. Likabehandling är viktigt, och utopin är förstås en värld där alla människor åtnjuter samma skydd för sin person och sin rätt att forma sitt liv. Men historien visar med all önskvärd tydlighet att institutionell konkurrens och mindre, självstyrande enheter generellt är bättre för att motverka tyranni. Vore staten global vore det omöjligt att rösta med fötterna – ett av de bästa sätten att utmana totalitära idéer och istället pröva frihetens vingar. Den globala staten för de universella rättigheterna är alltså inte en särskilt bra idé.

Den omvända principen, att alltid hävda rätten till självbestämmande, är inte heller en hållbar lösning. Om rätten till utträde ur en stat alltid gäller, kan vilken enhet som helst förklara sig självständig, bortom alla andra länders jurisdiktion. Det skulle öppna för fullkomligt godtyckliga lagar i fullkomligt orimliga statsbildningar. Någon kan hävda en suverän kommunistisk diktatur på sin tomt, och fängsla alla som befinner sig på ens mark. Om var och en får skapa sin lag på vilken plats som helst – allt från Republiken Jämtland till Kommunistiska Kungadömet Lillåvägen 40 – finns bara två möjligheter. Antingen bryter andra stater in, och då är rätten till utträde i praktiken avskaffad. Eller så får var och en skapa sin egen lag, och då har vi en hobbesiansk anarki.

Vissa förespråkar nationalism som lösning på statens gränsdragningsproblem. Varje folk ska ha ett eget land, så är frågan ur vägen. Tyvärr är lösningen föga mer än retorik, då frågan om vad som utgör ett folk knappast är lättare att svara på. Framför allt ger det ingen vägledning i något reellt existerande fall. Är skottarna ett eget folk, eller är de en del av det brittiska folket? Om puertoricanerna vill vara en del av det amerikanska folket, ska de få det? Och även när det är förhållandevis klara definitioner av vilka som är ett folk, hur ska man göra om flera folk bor på samma ställe? En mycket tragisk illustration av hur det kan gå om man försöker dra nationsgränser baserat på folk är den etniska rensning och de krig som uppstod i samband med Jugoslaviens sammanbrott.

Varken liberalismens grundläggande rättigheter, den globala staten, ovillkorad rätt till självständighet eller nationens primat är alltså någon hållbar grund för gränsdragning.

Kvar finns de »principlösa« nyttoargumenten. Vilka gränser leder till bäst utfall? En utilitaristisk kostnadsanalys är ett bra sätt att avgöra gränser, med de självklara utgångspunkterna att staterna ska vara så väl lämpade som möjligt att upprätthålla rättsstat och mänskliga rättigheter. Man måste emellertid akta sig för att falla in i ett kortsiktigt nyttomaximerande, och till exempel stödja de former av gränser som gynnar liberala partier i val – till exempel att motsätta sig skotsk självständighet med argumentet att skottarna alltid lär välja någon form av socialdemokratiska regeringar. Det vore en mycket storskalig form av gerrymandering, som dessutom är långsiktigt ointressant. Huruvida en befolkning är liberal eller inte kan ändras över förhållandevis kort tid – medan nationsgränser brukar finnas kvar mycket längre.

Långsiktigt nyttomaximerande är svårare. Man måste ta hänsyn till alla de värden som nämnts tidigare, och som ensamma inte var tillräckliga. Globala mänskliga rättigheter är viktigt. Institutionell konkurrens är viktigt. Självbestämmande är viktigt. Känslan av nationell gemenskap – även om den kan vara farlig – har ett värde man inte heller kan bortse från. Väg samman dessa, och håll idealet om liberala rättsstater i åtanke, så får man fortfarande viss vägledning.

De svåra utmaningarna är fortsatt innehållet i politiken, inte jurisdiktionernas gränser. De viktigaste liberala uppgifterna löses inte av gerrymandering. Det krävs reformer och aktiv politisk verksamhet på alla nivåer, i alla länder för att nå dit.

Men om gränser dras rätt kan världen kanske bli lite bättre.