Duellsamhället – bättre i litteraturen än verkligheten

Duellrätten är – av flera skäl – inte förenlig med det liberala samhället. Ett avsteg från de hedersprinciper som gjorde duellen legitim har möjliggjort framväxten av det liberala och demokratiska samhället. Det skriver Magnus Jernkrok, master i historia och medlem i Svensk Linjes redaktion.

Efter nitton år och över 30 dueller var det äntligen över. Det hade börjat med att Dupont hade nekat Fournier att komma in på en fest. Fournier, som nekats inträde för att han just dödat en man i en duell, blev ursinnig och handsken kastades. Det var en av Fourniers många ovanor. Dupont – en lovande fransk officer – tvekade inte och ville lära den adrenalinstinne en läxa. Dupont segrade, men Fournier krävde en andra omgång och denna gång skadades Dupont svårt. De ritade upp ett kontrakt som stipulerade att de skulle mötas för en ny duell varje gång de befann sig inom 16 mil ifrån varandra. Det kan tyckas lätt att undvika, men båda hade tjänst i Napoleons Grande Armée och var bundna till de order som följde med uppdraget.

Åren gick och Dupont, nu framgångsrik general, ville gifta sig. Hans konflikt med Fournier utgjorde då en sänka för hans romantiska ambitioner. Ingen man ville skänka sin dotter till någon som riskerade att skjutas om en vecka. Dupont bestämde sig för att avsluta affären, och i nästa duell lyckades han lura Fournier att avfyra båda sina pistoler. Han stegade fram och lät pistolmynningarna vila mot Fourniers bröst. Fournier inväntade ståndaktigt den långa vilan utan slut. Men Dupont lät honom leva, under förutsättning att det hela var över.

Romantiken kring duellerandet är obestridlig – inte minst inom studentförbundet. Duellen är en uppvisning i mod och ett motstånd mot ordningsmaktens monopol på rättsskipning. Men det finns goda skäl att som liberalt sinnad låta duellen förbli en flick- eller pojkrumsfantasi. Eller för all del som oemotståndlig teater när taffeln brutits efter en lång dags verbalt fäktande. Men för att vi ska komma dit, måste vi först förklara vad den traditionella duellen var för något.

Det finns flera former av dueller. Det sträcker sig från gladiatorspelens underhållningsvåld, till yngre järnålders rättsskipningsduell envigen, till högmedeltida tornerspel, och studentikos mensurfäktning. Alla har de sina logiker och grunder. Vi ska dock uppehålla oss vid den form som oftast förekommer i studentmotioner och Hollywood-filmer: den tidigmoderna hedersduellen.

Som framgick av kronologin ovan, brukar inte flera duelltyper förekomma samtidigt. Så var det även med hedersduellen. Den uppkom i Europa under mitten av 1500-talet i takt med att tornerspelen blev färre och försvann under andra hälften av 1800-talet. Duellformen var – åtminstone i den gamla världen – en nästan uteslutande aristokratisk angelägenhet. Den var visserligen olaglig redan i begynnelsen med dödsstraff på straffskalan, men i praktiken lades åtalen ner eller så benådades kombattanterna av Kungl. Maj:t.

Till en början var dödligheten hög. En duell skulle avslutas när blodvite uppkom, och till en början, när duellen utkämpades med stötvapen som rapir och epée innebar blodsutgjutelse ofta en dödlig stöt. När stötvapnen ersattes med huggvapnet sabel kring sekelskiftet 1700, blev det vanligare med ytligare skärsår på armar och händer. Dödligheten sjönk ytterligare när pistolen blev det vanligaste vapnet. En studie av den brittiske historikern Robert Shoemaker har visat att dödlighet vid sabeldueller var cirka 20 procent medan den sjönk till 6-7 procent för pistolduellerna. I 71 procent av pistolduellerna undkom bägge kontrahenterna oskadda.

Detta var ingen teknologisk slump. Under 1700-talet blev duellen alltmer ritualiserad, med tydliga regler för våldsbegränsning. Sekundanterna – vänner till duellanterna tillika domare och ordningsmän – fick tydligare roller och pistolerna skulle vara oprecisa. När pistoltekniken utvecklades, ökade man avståndet mellan duellanterna. Det tillkom även en informell social press där det ansågs fult att sikta för noggrant eller avfyra när motståndaren inte var beredd. Som The Times uttryckte det 1790: ”[A]ccording to the system of modern duels, neither party received any injury”. Slumpen blev ett självändamål – men varför?

Chicago-ekonomen Douglas W. Allen har föreslagit att duellen är ett mätningsinstrument. Under tidsperioder när man inte kan mäta kvalitet eller arbetsinsats effektivt, blir man tvungen att förlita sig på sociala system för att organisera samhället. I det aristokratiska systemet investerar den ädelborne socialt kapital och skapar ett beroende till systemets organisatör: monarkin och staten. För att säkerställa att aktörer faktiskt har investerat socialt kapital i systemet, måste denna investering prövas. En adelsman – bunden till sitt samhällsstånds raison d’être – är tvungen att riskera sitt liv i en duell. Genom att ställa presumtiva posörer inför risken att förgås i duell, kan man testa ärligheten i deras investering. I denna förklaringsmodell syftar duellens ritualisering till att skapa ett jämlikt spelfält. En posör skulle annars kunna lura systemet genom att lära sig fäktas eller skjuta, och därmed försumma sina övriga plikter.

Förklaringen är lockande, men bristande. Hans förklaringsmodell har framförallt två problem. För det första har han ingen förklaring till varför en statsmakt som använder sig av systemet som ett sållningsverktyg konsekvent försöker avskaffa det. För det andra har han inga övertygande argument till varför aktörer vars investering aldrig skulle ifrågasättas utkämpar dueller. Bland historiens duellanter finner vi premiärministrar, vicepresidenter, generaler och kulturpersonligheter. Finns det då något som förklara både duellen och dessa problem?

Svaret är hederssamhället. Att duellen underminerade den statliga rättsskipningen var den återkommande motiveringen till förbudsförsöken. Konungen skipar – nej, är – rättvisan i samhället och särskilt mellan adelsmännen. Anledningen till att monarken såg mellan fingrarna var att heder inte kunde ignoreras. Det var den legitimerande grunden för det samhälle där monarken själv var på toppen. Innan man har en modern statsmakt, är samhällen nästan alltid organiserade hierarkiskt efter sociala band och heder. Detta gäller såväl många samhällen i vår värld som vårt eget samhälle för bara några hundra år sedan. När den moderna staten växte fram ersatte denna det gamla sociala systemet, antingen på frivillig eller på tvångsmässig basis. Det är först när man inte begriper detta som man kan tro att länder blir stabila demokratier bara de invaderas och ges rösträtt. För att människor ska bli medborgare, måste de först sluta vara klanmedlemmar.

Betydelsen av heder har uttryckts av den parisiska provosten Jean de Mille under tidigt 1500-tal: ”A loss of property […] is reparable in one way or another, but never a loss of honor or life”. Heder, rykte och ära var allavgörande i det tidigmoderna samhället. Den som var ärelös skulle snart utstötas ur samhället. Du skulle förlora ditt uppehälle, ditt boende, dina vänner och din familj. Att vara ärelös var inte bara en skam; att vara ärelös var direkt livsfarligt. Bestraffningen blev hårdare då uppfattningen var att ärelöshet smittades. Alla som genom sociala band kunde knytas till den ärelöse blev själva misstänkta och riskerade sin egen heder. I brist på ett rättssamhälle, kunde det också räcka med bara ett rykte – ingen rök utan eld. Att söka upprättelse var inte ett tecken på omognad eller småaktighet – det var en överlevnadsstrategi.

En adelsman riskerade inte lika mycket som en bagargesäll som hamnat snett. Men en adelsman utan heder, skulle aldrig få några prestigefyllda poster eller något inflytande bland sina pärer. Han kunde glömma befordran för sig och sina söner. När den framtida presidenten Andrew Jackson utkämpade en duell för sin hustrus ära, handlade det inte bara om testosteronstinn och uppblåst man. Han riskerade även sin militära och politiska karriär om anklagelsen stod obesvarad. En duell var inget sållningsverktyg och heller inte ett hämndinstrument. En duell var ett självförsvar, inte av din fysiska, men väl din sociala kropp.

Här avviker duellen kraftigt från liberal idétradition. Liberalismen idé är att skydda din kropp och din egendom. Dina upplevelser eller hederskänslor åtnjuter inte samma skydd. Om någon fysiskt angriper dig, har du rätt att försvar dig själv. Om någon kallar dig för hanrej ingår det inte i din självförsvarsrätt att ni möts upp om 24 timmar och skjuter oprecist på varandra med flintlåspistol. Självförsvarsrätten är omedelbar. Det är först när det är ogörligt att hantera en konflikt rättssäkert som människor kan ta rätten i egna händer. Annars får vi ett rättsosäkert samhälle, där den starkes rätt råder. En rättegång – oavsett om den sker privat eller statligt – syftar till att skapa likhet inför lagen, så att allas rättigheter är lika, vilket är en grundläggande liberal princip. Slumpen är det liberala rättsväsendets främsta fiende, och i duellen upphöjs den till rättsprincip.

Men det är inte bara rättsskipningsformen som borde oroa en liberal. Det är även vad duellen representerar. Det var inte bara införandet av advokat, fri bevisprövning och rättslig neutralitet som möjliggjorde rättssystemen i moderna liberala demokratier. Det var även en ny värdegrund. Det var först när hederssamhällets principer ersatts av medborgarskapets principer som den moderna rättssalen blev den naturliga institutionen för rättslig prövning.

En näraliggande utvikning är det franska lettre de cachet-systemet, en av de främsta symbolerna för monarkins förtryck. Systemet innebar att kungen – eller någon av honom utsedd representant – fick gripa människor utan anklagelseakt. Gripandet kunde inte överklagas och personen sattes omedelbart i fängelse. När nationalförsamlingen avskaffade systemet strax efter revolutionen 1789, handlade motståndet inte om kungens rätt till godtyckliga arresteringar. Systemet var populärt i breda folklager. Lettre de cachet hade använts av människor för att undvika skam och ärelöshet.

Om din dotter eller son betett sig omoraliskt, riskerade en rättegång att dra skam över hela din familj. Då är det bättre om du, genom att vädja till Kungl. Maj:t, kunde få hen arresterad utan rättegång. Systemet var en tidigmodern form av social skademinimering. Avskaffandet av lettre de cachet följdes tvunget av en stor diskussion i Frankrike, där upplysningsinfluerade medborgare försökte övertyga fransmännen om att skuld inte smittar. Nära sammankopplad med liberala demokratiers rättsuppfattning hänger en individualistisk och meritokratisk social uppfattning.

Duellen är – romantiken till trots – ett frånsteg från den liberala kulturen. Ska den bevaras är det just som studentikos underhållnings- och modsyttring. Misstycker ni mot denna beskrivning, är handsken kastad!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s