Ordförande har ordet

Vi har alla ett stort ansvar som vilar på våra axlar för den värld som formas under vår tid. Det må vara svårt att förstå när du är mitt uppe i livet, men hela tiden planteras frön som en dag kommer att blomma ut. Det gör att varje del av historian är en tid av förändring – både för samtiden och framtiden. Den värld och den verklighet våra barn föds in till är en produkt av våra strider, värderingar och framsteg.

Den svenska vänstern har under den senaste månaden utannonserat massiva skattehöjningar och regleringar. Syftet är att flytta makt från individ och familj till politikerna i Rosenbad. De försvarar sitt agerande med att de tar ansvar för Sverige – en argumentation som delar av den svenska högern tyvärr har accepterat.

När vi försvarar vår politik med att staten behövs för att säkerställa människors lycka och att strukturer endast kan brytas genom en statlig järnhand kvoterad föräldraförsäkring, kulturanslag, den enorma omfördelningspolitiken och så vidare då har vi accepterat vänsterns verklighet. Där kan vi varken vinna val, eller än viktigare, vinna slaget om idéerna.

Vi som tror på ett friare och bättre Sverige måste bemöta människor riktiga problem med våra svar. Vi måste identifiera de områden där människor är oroliga och tydligt förklara varför den liberalkonservativa vägen är den enda vägen framåt. Fria Moderata Studentförbundet – det vill säga du och jag – har här ett stort ansvar. Vi är den rörelse i Sverige som allra vassast kan arbeta för detta. Inte minst när vi långt bortom partilinjer och plattityder förenar högerstudenter från alla läger.

Tyvärr finns det i dag en djupt oroande diskrepans mellan våra folkvalda och våra medborgare. I riksdag och Rosenbad talas det om ett feministiskt försvar, samtidigt undrar medborgarna i Hjo kommun varför polisstationen har stängt och det tar fyrtio minuter för en ambulans att komma fram. På samma sätt diskuteras begreppet öppenhet på riksnivå medan människor undrar varför deras parker är nedskräpade och inte ens en bråkdel av alla villainbrott klaras upp.

Vi skall inte misströsta. På alla dessa frågor har vi tydliga svar. Utan ett fungerande våldsmonopol förlorar staten sin legitimitet, och lagar och regler skall gälla för alla. På samma vis ger lägre skatt både mer frihet och en störra förutsättning för att skapa värde. Staten skall inte underminera civilsamhället genom att slå ut det – myndigheten för civilsamhället var en synnerligen omoralisk Alliansreform – och varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Svaren är tydliga, men våra företrädare verkar alltför upptagna av House of Cards för att se dem.

Vad är det som har hänt? Saknar dessa individer egna perspektiv eller problem och kan således inte se vägen framåt? Förstår man inte vikten av historien för att man aldrig varit en del av den?

***

Min farfar föddes för 112 år sedan i Tsarryssland. Blott åtta år gammal skrevs han in på officersutbildningen och när han var 14 år flydde han – mitt under brinnande revolution och kommunistisk statskupp – den enda verklighet han då kände till.

Historiens vingslag och en pakt mellan Stalin och Hitler satte honom i Dachau under andra världskriget. Efter kriget slog tillfälligheter åter till och år 1958 kom han till Sverige. Hela hans liv kom att styras efter de idéer som – med eller utan kraft – vann sin samtid.

När jag tänker på min farfars livsöde får jag ett bredare perspektiv på livet. Det slår mig att när han föddes var skattetrycket i Sverige under 10 procent, och i dag tvingas en vanlig löntagare ge upp nästan 70 procent av det värde man skapat. På samma sätt påminns jag om idéers kraft och vikten av att alltid stå upp för det man tror på – allra mest så när vinden blåser kallt kring friheten.

Det finns få människor som har förstått det här likt makarna Myrdal. När Alva Myrdal först introducerade sin idé om den politiskt kontrollerade förskolan skrämdes den dåvarande socialdemokratiska partiledning av vad de ansåg var revolutionära idéer. I dag utgår Moderata Samlingspartiet från att alla föräldrar har synpunkter på dagis, eftersom att alla föräldrar vill att deras barn ska gå på dagis. Samtidigt väljer man att inte se att det inte finns något reellt alternativ. Låt oss betänka vad Gunnar och Alva Myrdal slog fast: »Våra tankar rinner ju alltid fram över decenniets lagrade doktrinfossil, vare sig vi veta det eller inte – och mest så när vi inte veta det.«

Det är dags att dra i nödbromsen och stanna upp den socialdemokratiska hegemonin på riktigt. Detta görs inte genom att rösta ut dem från Rosenbad. Vi måste ta ansvar för det samhälle vi vill leva i och de idéer vi vill skall leda vägen framåt. Står vi inte upp för det vi tror på kommer ingen annan att göra det för oss – och makarna Myrdals doktrinfossil kommer att diktera även de nästakommande hundra åren av politisk identitet och idéutveckling. Fria Moderata Studentförbundets viceordförande emeritus Patrik Strömer sammanfattade det väl genom att parafrasera Mao Zedong: Alla människor har en ideologi – sin egen eller någon annans.

Det här är även något valvinnarna och maktpolitikerna bör påminna sig om. Val vinns nämligen inte på budskap om stabila statsfinanser, med undantag av extraordinära omständigheter som riksdagsvalet år 2010, om politiken helt saknar känsla. Vi måste visa att vi har trovärdiga svar på människors riktiga problem – våra liberalkonservativa svar – och visa på en passion för både samhället, medborgarna och vårt eget budskap.

En värld utan idéer är en värld där vi har accepterat att någon anna – eller något annat – bestämmer. Det är en värld där människor känner sig maktlösa inför sin egen framtid och tyr sig till de som ger vilket svar som helst, så länge det är ett svar. Låt oss medlemmar i detta anrika studentförbund lova oss själva att alltid stå upp emot detta. Vår röst behövs för att fortsätta leda Sverige till ett bättre och friare land.

Socialdemokraterna har alltid varit det parti som representerat falangstrider, statsindividualism och förmynderi. Låt oss representera idéer, valfrihet och ägardemokrati.


Er vän och syster,

Alexandra Ivanov

Advertisements

Recension: Miljöpolitik för moderater

Niklas Elert är doktor i nationalekonomi, arbetar vid Institutet för Näringslivsforskning och utkom 2014 med boken Människoapans utmaning om relationen mellan miljö och tillväxt. Här läser han Mattias Svenssons bok “Miljöpolitik för Moderater” och blir mest irriterad.

Jag blir irriterad när jag läste Mattias Svenssons bok ”Miljöpolitik för moderater”, eftersom jag sitter och nickar hela tiden. Det är inte så konstigt, min egen ”miljöbok” driver i stor utsträckning samma teser, även om de paketeras annorlunda (och så skriver jag mycket mer om superhjältar och science fiction). Det är svårt att recensera en bok som man instämmer så mycket i, men jag ska göra ett försök.

Det är en mycket klok bok, och Svensson ska ha en stor eloge för sin ärlighet, som när han medger att han länge levde ”med en olust inför miljöfrågor och miljöpolitik”. Boken är främst skriven för vad jag betraktar som mainstreammoderater – jag visualiserar Kent Persson som den tänkte läsaren – men den mer ideologiskt lagde belönas med ett appendix på slutet som återkopplar Svenssons miljöprojekt till liberala principer.

Jag läser Svensson såhär: Det finns en (stor) roll för politiken i miljöarbetet, men den handlar främst om att sätta det generella ramverket. På klimatområdet kanske det blir särskilt tydligt: fokusera på att etablera ett pris på koldioxid, men ge sedan enskilda aktörer flexibilitet att använda sin kreativitet för att komma på de bästa lösningarna, utan politisk detaljstyrning. Bestäm ramverket men bejaka experimentfylld decentralisering inom det, och inse att till synes blygsamma gradvisa miljöförbättringar i det långa loppet kan få revolutionerande konsekvenser. Svensson är samtidigt (mestadels) tydlig med vad politiken borde sluta ägna sig åt, som att välja vinnare och subventionera miljöskadliga verksamheter.

Som jag ser det passat det miljöpolitiska projekt Svensson som skisserar väl in inom den idétradition som brukar kallas robust political economy. Det är ett synsätt som tar sin utgångspunkt i att alla människor, vare sig de är politiker, företagare eller privatpersoner, är felbara. Folk är alltså ganska korkade, giriga och kortsiktiga. Utifrån detta nyktra konstaterande om den mänskliga naturen frågar man sig vilka politiska och ekonomiska organisationsformer som tillhandahåller så gynnsamma utfall som möjligt, exempelvis på miljöområdet. Det är ett ganska ödmjukt synsätt. I Ronald Coases anda handlar det om att inse att i princip alla sociala arrangemang vi väljer mellan är mer eller mindre misslyckade om vi ska kunna komma framåt.

Svensson demonstrerar väl varför det miljöliberala projektet är bättre, eller kanske snarare mindre misslyckat, än (de mestadels statskramande) alternativen när det kommer till att hantera de stora miljöutmaningar vi står inför. Men eftersom jag sett lite för mycket (post)apokalyptisk film på sistone frågar jag mig ändå: Är miljöliberalismen tillräcklig? Räcker det med att vara minst dålig? Vad händer om den ändå inte räcker ”ända fram”?

Det är såklart en fråga som är omöjlig att svara på, men jag hade kanske hoppats på att Svenssons bok skulle skingra fler av de tvivel jag fortfarande hade kring detta när jag färdigställde min egen bok.

Låt oss illustrera min oro med klimatförändringarna. Och ja, nu tänker jag låta som en (alarmistisk) dysterkvist. Låt säga att vi på något vis lyckas skapa ett ”exemplariskt” miljöliberalt ramverk med prissättning på växthusgaser och hela köret, men trots detta inte lyckas finna några vettiga substitut för fossila bränslen. Samtidigt som IPCCs dystraste scenario för sambandet mellan ekonomisk tillväxt, växthusgasutsläpp och global uppvärmning visar sig stämma. Följden blir att vi det miljöliberala projektet till trots ändå landar i en fyra-, fem-, eller sexgradersvärld. Det kanske inte är särskilt troligt, men konsekvenserna om det ändå skulle inträffa är så pass allvarliga att det känns som att… ja, som att ”något måste göras”.

Missförstå mig rätt. Jag lägger alltså inte fram det här som ett argument för att vi behöver mer interventionistisk politik, eller satsningar på en New Green Deal. Tvärtom tror jag att det i nittionio fall av hundra bara skulle öka sannolikheten för att vi hamnar i det sämsta tänkbara scenariot skisserat

ovan. Jag tror till och med, likt ekonomen Peter Z Grossman, att våra energiproblem i stor utsträckning har att göra med kronisk krismentalitet, och att man hela tiden formulerat miljöproblemen som akuta. ”Något måste göras! Detta är något. Gör det!”

Det är den mentaliteten som lett fel så många gånger tidigare. Likväl måste jag erkänna att det är den jag själv landar i när jag försöker måla fan på väggen så mycket jag kan. Låt säga att vi ”vet” att klimatapokalypsen kommer, hur många av Svenssons miljöliberala åtgärder vi än vidtar: Vad har det miljöliberala projektet att säga om en situation när det värsta inträffar?

Jag tror att den här typen av katastrofscenarier är bra att fundera över, att det rent av kan vara ett fruktbart nästa steg för miljöliberalismen. Vissa steg i den riktningen har redan tagits; Svensson nämner flera gånger Matthew E Kahns utmärkta bok Climatopolis, som i stor utstreckning handlar om hur människan kan använda marknader, städer med mera för att anpassa sig i en varmare framtid. Och det råder ingen tvekan om att högre inkomster och fungerande marknader är centrala för att minska skadeverkningarna vid dramatiska naturkatastrofer.

Men står miljöliberalismen pall när vi inte pratar om gradvisa uppvärmningar eller begränsade katastrofer? Eller är det så att det miljöliberala politiska projektet som jag själv brinner för och som Svensson skisserar med sådan förtjänst inte står pall, om vi tar de allra mest pessimistiska förutsägelserna kring människans klimatframtid på allvar? Kanske är det där det liberala miljöprojektet borde fortsätta med att ta sig en rejäl funderare på de riktigt osannolika händelserna som vi verkligen inte vill ska inträffa, och fråga oss om det finns utrymme i det liberala projektet för att hantera dem på ett trovärdigt sätt.

Bono-doktrinen: Sveriges svar på Israel-Palestina-konflikten.

Löfvenregeringens erkännande av Palestina var en underminering av det svenska
förtroendekapitalet i Israel. Beslutet var symbolpolitiskt och tillkännagjordes utan tajming.
Annat var det på Perssons tid. Det skriver Magnus Jernkrok, redaktionsmedlem och
vice ordförande i Geijerska studentföreningen. Texten skrevs innan Saudidebaclet.

Konflikten uppstod när det Ottomanska riket sammanföll. Storbritannien tog kontroll över Palestina och sökte göra politisk verklighet av Theodor Herzls judisknationalistiska utopia. Konfliktens avslut kom efter att Sverige, under utrikesminister Margot Wallströms starka ledarskap, erkänt staten Palestina. Ungefär så kommer det att stå i framtidens Fridolin-stämplade historieböcker. Nej, givetvis inte. Beslutet var ett diplomatiskt klavertramp utan reell betydelse för konflikten. Palestina hjälps inte av att en liten nation i Skandinavien uttalar att det är en stat. Däremot har Löfvenregeringen uteslutit sig själva som medlare i konflikten.

Delar av Palestina är sedan 1967 ockuperat av Israel. Ockupationen kvarstår oavsett vad man kallar den ockuperade. En medlare i denna konflikt bör ha en sak klar för sig. Huruvida man anser att ockupationen är rättfärdig eller ej är inte det viktiga. Ockupationen kommer inte avslutas förrän Israel anser att fredsvillkoren är tillräckliga för ett tillbakadragande. Fred kommer aldrig att nås med fördömanden. Alla medlingsåtgärder som inte syftar till att få bägge sidor att sätta sig ner vid förhandlingsbordet och acceptera eftergifter, är som bäst slöseri med tid och som sämst kontraproduktivt. Erkännandet av staten Palestina faller in i den senare kategorin. Beslutet att erkänna Palestina var amatörmässig diplomati. För att begripa det måste man förstå den israeliska positionen.

Enligt FN-resolution 242, alltjämt grunden för alla fredsförhandlingar, ska varje fredsavtal resultera i säkra gränser för både Israel och Palestina. Israels befolkning är drygt åtta miljoner i ett land som är cirka fem mil brett. Den sammanlagda befolkningen i de länder som har invaderat Israel är 188 miljoner. Ingen israelisk politiker kommer att acceptera ett fredsförslag som innebär att Israel inte kan försvara sig. Att då, som Ehud Barak gjorde vid Camp David 2000, erbjuda Palestinska myndigheten en självständig stat motsvarande ca 95% av territoriet som ockuperades 1967, ett delat Jerusalem och miljoner i skadestånd var ett vågspel. Om Yassir Arafat accepterade erbjudandet kunde fred skipas. Om han nekade erbjudandet skulle Israels förhandlingsvilja försvinna och Barak skulle förlora sitt politiska ämbete i nästa val.

Arafat valde våldets väg och inledde den andra Intifadan. Om inte ens detta, ett erbjudande generösare än det någonsin funnits stöd för i Israel, accepterades – vad fanns det då för hopp om fred? Som ett brev på posten förlorade Ehud Barak valet mot höken Ariel Sharon. Som ex-president Bill Clinton uttryckte det: Arafat kunde inte gå från revolutionär till statsman. Det var ett kolossalt historiskt misstag.

Det blev inte bättre. År 2005 drog sig Israel unilateralt tillbaka från Gaza och rev sina bosättningar. Resultatet blev att Gazaborna röstade fram terrororganisationen Hamas, som snart etablerade en diktatur. Det är i den kontexten man ska förstå Israels position. Premiärminister Benjamin Netanyahu har gjort sig känd för att vara en status quo-politiker. Hans ambition har varit att skapa förutsättningar för Israel att frodas samtidigt som ockupationen fortgår. En fred anses inte möjlig, för man tror inte att palestinierna vill ha den. En framgångsrik fredsförhandling bygger på att israelerna övertygas om att det palestinska ledarskapet vill skipa fred; en framgångsrik fredsförhandling bygger därmed också på att det palestinska ledarskapet är beredda att kompromissa.

Vilken roll spelar då Löfvenregeringens erkännande av den Palestinska staten? Den första oktober 2014 träffade Benjamin Netanyahu president Barack Obama i Vita huset. Den efterföljande presskonferensen är unik i att Benjamin Netanyahu uttalade sig positiv både till nya fredsförhandlingar och till ambitionen att inkludera grannländerna i samtalen. Han syftade bland annat på det saudiskledda Arab Peace Initiative. Netanyahus uttalande väckte hård kritik från det judiska extremistpartiet HaBayit HaYehudi, en del av Netanyahus koalitionsregering. Det var alltså med stort mod som Netanyahu frångick sin invanda linje och riskerade regeringssamarbetet. Två dagar senare häller statsminister Stefan Löfven vatten på kritikernas kvarnar när han deklarerar att Sverige tänker erkänna Palestina. Så sanslöst dålig tajming måste man nästan beundra. Här är en svensk regering som stakar ut en tredje väg: Vi struntar i fredsförhandlingarna – här ska skapas rubriker i svensk press!

Tillvägagångssättet är häpnadsväckande. Utrikesminister Wallström väljer att offentligt håna sin israeliske motsvarighet Lieberman. Sen påstår hon att Mahmoud Abbas ”alltid varit tydlig i sitt avståndstagande från våld”. Man kan anklaga Abbas för att vara mycket, men tydlig är inte en av dem. Samtidigt som han framstår som den resonable icke-extremisten finns en annan Abbas. Dels finns terroristfinansiären Abbas – han som finansierade OS-attacken i München 1972. Dels finns tokförfattaren Abbas – han som förnekat Förintelsen. Sen finns terroristkramaren Abbas – han som hyllar mördare som Issa Abd Rabbo. Slutligen finns diktatorn Abbas – han som inte tillåtit presidentval sedan 2005. Statsminister Löfven visade med andra ord upp en skarp politisk näsa när han uppmanade Abbas att se över jämställdheten i Fatah. Där har vi någon som kan skärskåda en nästan hundraårig politisk härdsmälta och nypa åt på rätt ställen.

Det svenska beslutet att erkänna staten Israel påverkade inte Palestinas reella status. Den faktiska konsekvensen var att det palestinska ledarskapet, utan någon som helst eftergift, belönades, medan Benjamin Netanyahu försattes i en omöjlig situation. Hans öppning för nya

fredsförhandlingar kan ha grusats. Vilken effekt det svenska erkännandet fick lär vi aldrig få veta. Däremot ser det mörkt ut när nu kung Abdullah av Saudiarabien avled i januari. Saudiarabien, tidigare ledande för att få parterna till förhandlingsbordet, lär i denna tid av oro återvända till sina fyra grundpelare: klanen, wahhabismen, kungen och oljan. Om det fanns en lucka och om det fanns en vilja, har den svenska regeringen ivrigt agerat för att förhindra det.

Någonting har hänt med den utrikespolitiska fingertoppskänslan på Sveavägen 68 de senaste åtta åren. Göran Persson bjöd in till toppmöten och hjälpte Bill Clinton med fredsförhandlingarna. Vår nuvarande regering använder utrikespolitiken för att charma journalister. Den pikanta frågan tränger sig på: Var det här så lyckat Löfven?

Ett liberalt försvar av konservatismen

Liberalismen måste erbjuda ett samhälle där varje medborgare kan välja sitt eget liv.
I debatten om skolan och om föräldraförsäkringen uppvisas en häpnadsväckande
intolerans mot just detta. Och erbjudandet om ett liv där det finns en gräns mellan
människa och stat kommer tydligast från Kristdemokraterna i dagens politiska klimat.
Det skriver Karin Svanborg-Sjövall, nytillträdd VD för Timbro. Hon tar sin utgångspunkt
i Friedrich Hayeks Frihetens grundvalar som under våren getts ut på nytt av Timbro.

Jag var 22 år när jag snubblade in på Folkpartiets kontor i Malmö och grötmyndigt krävde att få se det socialpolitiska programmet. En lätt förundrad kanslist skrev ut en lunta. Jag satt där i soffan på expeditionen och var oriktat arg, på världen och på orättvisorna.

Det var ganska underbart.

För en allmänborgerlig late bloomer i början av 2000-talet framstod den grådassiga svenska socialismen som lågintensiv vardagsterror – påträngande, men välbekant och i grunden begriplig. Konservatismen däremot, var ett exotiskt ont; en ideologisk Andre som hotade i utkanten av synfältet. Den gick att förakta men aldrig att förstå. Frivilligt bli hemmafru, hallå?

Så jag minns hur det sög till i magen när jag för första gången fick Friedrich Hayeks Frihetens grundvalar i händerna och ivrigt började läsa epilogen med den frestande titeln ”Därför är jag inte konservativ”. Läsningen kom att förändra inte bara min syn på planering, tvång och de små stegens tyranni på ett sätt som ohjälpligt lyfte mig ur den socialliberala fåran och in i en marknadsliberal identitet. Den förändrade hela mitt förhållningssätt till idékonkurrens.

Flera insikter från läsningen av Frihetens grundvalar präglar fortfarande mitt sätt att se på behovet av bredd och takhöjd i den svenska borgerligheten, i och utanför partipolitiken. Mest fundamentalt var Hayeks syn på tolerans för oliktänkande, ett perspektiv som jag innerligt önskar kommer att finnas med när Alliansen nu söker en ny form och uppgift i opposition. Ska vi få någon politikutveckling värd namnet krävs att partierna förstår att de numera lever som särbos; inte i ett fritt förhållande, men utan att behöva uthärda de dagliga grälen vid kaffebryggaren. En viktig uppgift blir förstås att hitta konstruktiva sätt att slita konflikter när regeringsmakten inte längre tvingar parterna till förhandlingsbordet. Men framförallt handlar det om att hitta fram till en politik som faktiskt skiljer sig från den rödgröna röran och dess rosaröda vänsterytter genom att stå upp för pluralism på riktigt.

I ”Därför är jag inte konservativ” beskrev Hayek bristen på denna övning i självbehärskning och generositet med viss skärpa:

”När jag säger att den konservative saknar principer, vill jag inte därmed antyda att han saknar moralisk övertygelse (..) Vad jag menar är att han inte har några moraliska principer som gör det möjligt för honom att arbeta tillsammans med människor vars moraliska värderingar skiljer sig från hans egna för ett politiskt system där båda kan följa sina övertygelser.”

Byt ut ”konservativ” mot socialliberal, och fundera på vad som händer. Ta föräldraförsäkringen eller vårdnadsbidraget. Men framförallt: fundera över borgerlighetens egen åsiktskorridor.  Hayeks huvudsakliga invändning mot konservatismen är att den saknar styråra, då den ” just genom sin natur inte kan erbjuda något alternativ till den väg som utvecklingen följer”. Det var, och är, en fulländad sammanfattning av en politisk tradition som har dränkt den borgerliga idédebatten i formalin.

Men, invänder kanske någon, varför skulle det vara en mindre angelägen uppgift för en liberal att ta strid med den ofrihet som skapas i den ”lilla världen” än att mota socialister, när de vill beskära individens handlingsfrihet genom den stora staten? Kan en liberal någonsin tolerera intolerans? Här måste man skilja på relativism, och på vikten av att så långt som möjligt undvika att använda statlig tvångsmakt för att för slå ner på alternativa livsval och avvikande uppfattningar för att det går, snarare än för att man måste. Tveklöst kan både tvång och paternalism uppstå i mellanmänskliga relationer. Självklart finns såväl strukturer som kulturella uttryck som tydligt beskär individers frihet och självbestämmande. Dessa måste man kunna diskutera och kritisera; ibland lagföra.

Men man behöver inte skrapa särskilt djupt på ytan för att se att det går en svensk borgare på varje socialdemokrat som slentrianmässigt vill förbjuda, förhindra eller åtminstone förnedra folk som inte beter sig på ett sätt som man själv kan relatera till, eller åtminstone vågar stå för offentligt. Ta debatterna om BDSM och frivillig kvinnlig underkastelse, som bröt ut i samband med att Fifty shades of grey nådde biograferna. Kan en feminist, som dedikerat sitt liv åt att blottlägga och bekämpa kvinnors underordning ägna sig åt sådan blasfemi? Den som verkligen undrar kan läsa Aftonbladet, vi andra fortsätta låta livet gå sin gilla gång.

Hayeks viktiga poäng är att det inte finns någon motsättning mellan att äga den principiella kompass som är nödvändig för att ta ut kursen och att samtidigt inse att det aldrig kommer att uppstå ett färdigt, frihetligt idealsamhälle där alla läser Popper och delar lika på föräldraförsäkringen. Det krävs ett totalitärt samhälle för att alla alltid ska välja ”rätt”. Ett liberalt samhällsbygge kräver därför idékonkurrens och pluralism både vad avser statens styrning och civilsamhällets organisation. Denna syn är i grunden oförenlig med den statsindividualism som har kopplat greppet om den svenska borgerligheten.

I Sverige är väl Gösta Bohmans liberalkonservatism det närmaste vi har kommit en partipolitisk användning av Hayeks princip om tolerans.  Men sedan Moderaterna hamnade i patentstrid med socialdemokratin om den svenska modellen försvann de sista resterna av detta arv. Idag är istället Kristdemokraterna borgerlighetens enda liberalkonservativa – och därmed radikala – parti, i meningen att det är det enda alternativ som aktivt försöker definiera några gränser för staten.

Med detta vill jag inte hävda att Kristdemokraterna är ett i grunden frihetligt parti. Här finns flera av de svagheter som Hayek identifierade som konservatismens brister: ett lite fuktigt ”vi”, en misstro mot marknad och materialism, en ängslan för disruptiva framsteg – men det är likafullt det enda borgerliga parti som inte reservationslöst sluter upp bakom en till stora delar postmodern, socialliberal agenda.  Jag kan personligen ogilla både den bristande konsekvensen i kristdemokraternas frihetsanspråk och de religiöst präglade moralkakorna, men faktum kvarstår att KD tycks vara det enda borgerliga parti som verkar ha en idé om vad som skulle kunna ersätta det offentliga om staten till äventyrs skulle kunna motas i grind på några områden. Om det är något perspektiv de övriga, borgerliga partierna skulle behöva mer av, så är det detta.

Vore det då inte utmärkt, om Kristdemokraterna helt enkelt dukade under och de fåtaliga konservativa väljarna istället sökte sig till den övriga Alliansen och vitaliserade debatten där, som Dagens Nyheter föreslog på ledarplats? Det tror jag inte.  Dels därför att det förutsätter en politisk bredd inom partierna som saknas, dels därför att det skulle minska en politisk breddmellan partierna som det politiska systemet är i skriande behov av, i synnerhet sedan Moderaterna blev systemförvaltande. De Nya Moderaterna borde ha blivit liberala, när de kapade den andra halvan av den liberalkonservativa överbyggnaden. I stället blev de i statskonservativa.

Den som läst sin Hayek inser att det är meningslöst att försöka backa bandet, så detta ska inte uppfattas som ett utbrott av nostalgi. De nya Moderaterna kan inte bli mer relevanta genom att bli gamla, och för min del får de gärna fortsätta lämna både skepparkavajerna och den malätna överklasselitismen hemma.  Däremot tror jag att ett uppdaterat liberalkonservativt ethos – ett frihetligt förhållningssätt till politiken, snarare än färdig politisk idé –skulle vara ett väsentligt bättre alternativ till den etatistiska värdekonservatism som vissa kristdemokrater nu trånar efter.  Inte därför att det saknas en väljarbas för socialkonservatism. Utan därför att det som till synes bara kretsar kring privatmoral, nästan alltid muterar till politiska krav på att staten ska börja tjäna ett enskilt intresse.

Då är valfriheten ett bättre uttryck för en borgerlig politik. Istället för att koncentrera sig på att centralisera och strömlinjeforma skolan har skolvalet i stor utsträckning reducerat Rosanna Dinamarca (V) och Jan Björklunds (FP) återkommande gräl om disciplin och katederundervisning till rena kvasidebatter: båda kan idag välja varsin friskolekoncern som specialiserar sig på just den pedagogik de blir saliga på för sina barn. På sin blogg skriver den konservative statsvetaren Stefan Olsson om just detta:

”Det är här liberalismen erbjuder ett alternativ, inte såsom ideologi, utan som politiskt redskap. En av liberalismens idéer är att människor så långt som möjligt skall få leva sina liv som de vill. Därför ska folk få starta friskolor om de vill. I och med det blir det fritt fram även för min typ av skola. Politiken är liberal men resultatet blir konservativt”.

Detta tilltalar som bekant inte alla, vare sig till höger eller vänster. Stefan Olssons citat kan med fördel kontrasteras mot hur Expressens socialliberalt etiketterade ledarsida har argumenterat i vinst- och skoldebatten. Utöver en del vulgärhetsande mot riskkapitalbolag har Anna Dahlberg bland annat beklagat att ”politiken har decimerats till en bankomat för den enskildes önskemål”.

Dahlberg ha heder för påpekandet att det som är offentligt finansierat också måste vara offentligt ransonerat. Men udden riktas förstås inte främst mot finansieringen utan mot möjligheten att välja olika, och problemet handlar i grund och botten just om det som Stefan Olsson framhåller som positivt. Pluralism är i den socialliberala och statskonservativa tankevärlden för farlig för sammanhållningen i samhället: det är i tvånget vi förenas.

Själv har jag den motsatta hållningen. Friskolereformen tillkom därför att den ”gemensamma” skolan var utsatt för en legitimitetskris i slutet av 1980-talet, en insikt som 1990 års Maktutredning senare också kunde slå fast. Att tro att den gamla monopolmentaliteten skulle kunna återupplivas i ett modernt tjänstesamhälle är fantasilöst som att önska tillbaka Gösta Bohman som partiledare för Moderaterna. Och ändå har förstås mycket förblivit som vanligt sedan dess, vilket inte minst den pågående vinstdebatten visar. Det är samma gamla halmgubbar i cylinderhatt och cigarr, samma ängsliga gränspatrullerande runt offentlig sektor, samma misstro mot dynamik, utvecklingskraft, nytänk.

”Det är inte vem som styr utan vad statsmakten är berättigad att göra som jag tycker är den väsentliga frågan”, skrev Hayek iFrihetens grundvalar. Detta konstaterande känns möjligen snöpligt för de partier som väljarna nyligen kastade ut från Rosenbad. Men om det är någon gång som den frågan borde ställas inom Alliansen, så är det nu.