Bono-doktrinen: Sveriges svar på Israel-Palestina-konflikten.

Löfvenregeringens erkännande av Palestina var en underminering av det svenska
förtroendekapitalet i Israel. Beslutet var symbolpolitiskt och tillkännagjordes utan tajming.
Annat var det på Perssons tid. Det skriver Magnus Jernkrok, redaktionsmedlem och
vice ordförande i Geijerska studentföreningen. Texten skrevs innan Saudidebaclet.

Konflikten uppstod när det Ottomanska riket sammanföll. Storbritannien tog kontroll över Palestina och sökte göra politisk verklighet av Theodor Herzls judisknationalistiska utopia. Konfliktens avslut kom efter att Sverige, under utrikesminister Margot Wallströms starka ledarskap, erkänt staten Palestina. Ungefär så kommer det att stå i framtidens Fridolin-stämplade historieböcker. Nej, givetvis inte. Beslutet var ett diplomatiskt klavertramp utan reell betydelse för konflikten. Palestina hjälps inte av att en liten nation i Skandinavien uttalar att det är en stat. Däremot har Löfvenregeringen uteslutit sig själva som medlare i konflikten.

Delar av Palestina är sedan 1967 ockuperat av Israel. Ockupationen kvarstår oavsett vad man kallar den ockuperade. En medlare i denna konflikt bör ha en sak klar för sig. Huruvida man anser att ockupationen är rättfärdig eller ej är inte det viktiga. Ockupationen kommer inte avslutas förrän Israel anser att fredsvillkoren är tillräckliga för ett tillbakadragande. Fred kommer aldrig att nås med fördömanden. Alla medlingsåtgärder som inte syftar till att få bägge sidor att sätta sig ner vid förhandlingsbordet och acceptera eftergifter, är som bäst slöseri med tid och som sämst kontraproduktivt. Erkännandet av staten Palestina faller in i den senare kategorin. Beslutet att erkänna Palestina var amatörmässig diplomati. För att begripa det måste man förstå den israeliska positionen.

Enligt FN-resolution 242, alltjämt grunden för alla fredsförhandlingar, ska varje fredsavtal resultera i säkra gränser för både Israel och Palestina. Israels befolkning är drygt åtta miljoner i ett land som är cirka fem mil brett. Den sammanlagda befolkningen i de länder som har invaderat Israel är 188 miljoner. Ingen israelisk politiker kommer att acceptera ett fredsförslag som innebär att Israel inte kan försvara sig. Att då, som Ehud Barak gjorde vid Camp David 2000, erbjuda Palestinska myndigheten en självständig stat motsvarande ca 95% av territoriet som ockuperades 1967, ett delat Jerusalem och miljoner i skadestånd var ett vågspel. Om Yassir Arafat accepterade erbjudandet kunde fred skipas. Om han nekade erbjudandet skulle Israels förhandlingsvilja försvinna och Barak skulle förlora sitt politiska ämbete i nästa val.

Arafat valde våldets väg och inledde den andra Intifadan. Om inte ens detta, ett erbjudande generösare än det någonsin funnits stöd för i Israel, accepterades – vad fanns det då för hopp om fred? Som ett brev på posten förlorade Ehud Barak valet mot höken Ariel Sharon. Som ex-president Bill Clinton uttryckte det: Arafat kunde inte gå från revolutionär till statsman. Det var ett kolossalt historiskt misstag.

Det blev inte bättre. År 2005 drog sig Israel unilateralt tillbaka från Gaza och rev sina bosättningar. Resultatet blev att Gazaborna röstade fram terrororganisationen Hamas, som snart etablerade en diktatur. Det är i den kontexten man ska förstå Israels position. Premiärminister Benjamin Netanyahu har gjort sig känd för att vara en status quo-politiker. Hans ambition har varit att skapa förutsättningar för Israel att frodas samtidigt som ockupationen fortgår. En fred anses inte möjlig, för man tror inte att palestinierna vill ha den. En framgångsrik fredsförhandling bygger på att israelerna övertygas om att det palestinska ledarskapet vill skipa fred; en framgångsrik fredsförhandling bygger därmed också på att det palestinska ledarskapet är beredda att kompromissa.

Vilken roll spelar då Löfvenregeringens erkännande av den Palestinska staten? Den första oktober 2014 träffade Benjamin Netanyahu president Barack Obama i Vita huset. Den efterföljande presskonferensen är unik i att Benjamin Netanyahu uttalade sig positiv både till nya fredsförhandlingar och till ambitionen att inkludera grannländerna i samtalen. Han syftade bland annat på det saudiskledda Arab Peace Initiative. Netanyahus uttalande väckte hård kritik från det judiska extremistpartiet HaBayit HaYehudi, en del av Netanyahus koalitionsregering. Det var alltså med stort mod som Netanyahu frångick sin invanda linje och riskerade regeringssamarbetet. Två dagar senare häller statsminister Stefan Löfven vatten på kritikernas kvarnar när han deklarerar att Sverige tänker erkänna Palestina. Så sanslöst dålig tajming måste man nästan beundra. Här är en svensk regering som stakar ut en tredje väg: Vi struntar i fredsförhandlingarna – här ska skapas rubriker i svensk press!

Tillvägagångssättet är häpnadsväckande. Utrikesminister Wallström väljer att offentligt håna sin israeliske motsvarighet Lieberman. Sen påstår hon att Mahmoud Abbas ”alltid varit tydlig i sitt avståndstagande från våld”. Man kan anklaga Abbas för att vara mycket, men tydlig är inte en av dem. Samtidigt som han framstår som den resonable icke-extremisten finns en annan Abbas. Dels finns terroristfinansiären Abbas – han som finansierade OS-attacken i München 1972. Dels finns tokförfattaren Abbas – han som förnekat Förintelsen. Sen finns terroristkramaren Abbas – han som hyllar mördare som Issa Abd Rabbo. Slutligen finns diktatorn Abbas – han som inte tillåtit presidentval sedan 2005. Statsminister Löfven visade med andra ord upp en skarp politisk näsa när han uppmanade Abbas att se över jämställdheten i Fatah. Där har vi någon som kan skärskåda en nästan hundraårig politisk härdsmälta och nypa åt på rätt ställen.

Det svenska beslutet att erkänna staten Israel påverkade inte Palestinas reella status. Den faktiska konsekvensen var att det palestinska ledarskapet, utan någon som helst eftergift, belönades, medan Benjamin Netanyahu försattes i en omöjlig situation. Hans öppning för nya

fredsförhandlingar kan ha grusats. Vilken effekt det svenska erkännandet fick lär vi aldrig få veta. Däremot ser det mörkt ut när nu kung Abdullah av Saudiarabien avled i januari. Saudiarabien, tidigare ledande för att få parterna till förhandlingsbordet, lär i denna tid av oro återvända till sina fyra grundpelare: klanen, wahhabismen, kungen och oljan. Om det fanns en lucka och om det fanns en vilja, har den svenska regeringen ivrigt agerat för att förhindra det.

Någonting har hänt med den utrikespolitiska fingertoppskänslan på Sveavägen 68 de senaste åtta åren. Göran Persson bjöd in till toppmöten och hjälpte Bill Clinton med fredsförhandlingarna. Vår nuvarande regering använder utrikespolitiken för att charma journalister. Den pikanta frågan tränger sig på: Var det här så lyckat Löfven?

Advertisements

2 thoughts on “Bono-doktrinen: Sveriges svar på Israel-Palestina-konflikten.

  1. Bra sammanfattning av fakta kring Israel/Palestina och betydelsen av det svenska erkännandet av en palestinsk stat. Delar i stort sett de bedömningar som uttrycks i detta blogginlägg.

    Like

  2. Reblogged this on Bengts Blogg and commented:
    Bra sammanfattning av fakta kring Israel/Palestina och betydelsen av det svenska erkännandet av en palestinsk stat. Delar i stort sett de bedömningar som uttrycks i detta blogginlägg.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s