Ett liberalt försvar av konservatismen

Liberalismen måste erbjuda ett samhälle där varje medborgare kan välja sitt eget liv.
I debatten om skolan och om föräldraförsäkringen uppvisas en häpnadsväckande
intolerans mot just detta. Och erbjudandet om ett liv där det finns en gräns mellan
människa och stat kommer tydligast från Kristdemokraterna i dagens politiska klimat.
Det skriver Karin Svanborg-Sjövall, nytillträdd VD för Timbro. Hon tar sin utgångspunkt
i Friedrich Hayeks Frihetens grundvalar som under våren getts ut på nytt av Timbro.

Jag var 22 år när jag snubblade in på Folkpartiets kontor i Malmö och grötmyndigt krävde att få se det socialpolitiska programmet. En lätt förundrad kanslist skrev ut en lunta. Jag satt där i soffan på expeditionen och var oriktat arg, på världen och på orättvisorna.

Det var ganska underbart.

För en allmänborgerlig late bloomer i början av 2000-talet framstod den grådassiga svenska socialismen som lågintensiv vardagsterror – påträngande, men välbekant och i grunden begriplig. Konservatismen däremot, var ett exotiskt ont; en ideologisk Andre som hotade i utkanten av synfältet. Den gick att förakta men aldrig att förstå. Frivilligt bli hemmafru, hallå?

Så jag minns hur det sög till i magen när jag för första gången fick Friedrich Hayeks Frihetens grundvalar i händerna och ivrigt började läsa epilogen med den frestande titeln ”Därför är jag inte konservativ”. Läsningen kom att förändra inte bara min syn på planering, tvång och de små stegens tyranni på ett sätt som ohjälpligt lyfte mig ur den socialliberala fåran och in i en marknadsliberal identitet. Den förändrade hela mitt förhållningssätt till idékonkurrens.

Flera insikter från läsningen av Frihetens grundvalar präglar fortfarande mitt sätt att se på behovet av bredd och takhöjd i den svenska borgerligheten, i och utanför partipolitiken. Mest fundamentalt var Hayeks syn på tolerans för oliktänkande, ett perspektiv som jag innerligt önskar kommer att finnas med när Alliansen nu söker en ny form och uppgift i opposition. Ska vi få någon politikutveckling värd namnet krävs att partierna förstår att de numera lever som särbos; inte i ett fritt förhållande, men utan att behöva uthärda de dagliga grälen vid kaffebryggaren. En viktig uppgift blir förstås att hitta konstruktiva sätt att slita konflikter när regeringsmakten inte längre tvingar parterna till förhandlingsbordet. Men framförallt handlar det om att hitta fram till en politik som faktiskt skiljer sig från den rödgröna röran och dess rosaröda vänsterytter genom att stå upp för pluralism på riktigt.

I ”Därför är jag inte konservativ” beskrev Hayek bristen på denna övning i självbehärskning och generositet med viss skärpa:

”När jag säger att den konservative saknar principer, vill jag inte därmed antyda att han saknar moralisk övertygelse (..) Vad jag menar är att han inte har några moraliska principer som gör det möjligt för honom att arbeta tillsammans med människor vars moraliska värderingar skiljer sig från hans egna för ett politiskt system där båda kan följa sina övertygelser.”

Byt ut ”konservativ” mot socialliberal, och fundera på vad som händer. Ta föräldraförsäkringen eller vårdnadsbidraget. Men framförallt: fundera över borgerlighetens egen åsiktskorridor.  Hayeks huvudsakliga invändning mot konservatismen är att den saknar styråra, då den ” just genom sin natur inte kan erbjuda något alternativ till den väg som utvecklingen följer”. Det var, och är, en fulländad sammanfattning av en politisk tradition som har dränkt den borgerliga idédebatten i formalin.

Men, invänder kanske någon, varför skulle det vara en mindre angelägen uppgift för en liberal att ta strid med den ofrihet som skapas i den ”lilla världen” än att mota socialister, när de vill beskära individens handlingsfrihet genom den stora staten? Kan en liberal någonsin tolerera intolerans? Här måste man skilja på relativism, och på vikten av att så långt som möjligt undvika att använda statlig tvångsmakt för att för slå ner på alternativa livsval och avvikande uppfattningar för att det går, snarare än för att man måste. Tveklöst kan både tvång och paternalism uppstå i mellanmänskliga relationer. Självklart finns såväl strukturer som kulturella uttryck som tydligt beskär individers frihet och självbestämmande. Dessa måste man kunna diskutera och kritisera; ibland lagföra.

Men man behöver inte skrapa särskilt djupt på ytan för att se att det går en svensk borgare på varje socialdemokrat som slentrianmässigt vill förbjuda, förhindra eller åtminstone förnedra folk som inte beter sig på ett sätt som man själv kan relatera till, eller åtminstone vågar stå för offentligt. Ta debatterna om BDSM och frivillig kvinnlig underkastelse, som bröt ut i samband med att Fifty shades of grey nådde biograferna. Kan en feminist, som dedikerat sitt liv åt att blottlägga och bekämpa kvinnors underordning ägna sig åt sådan blasfemi? Den som verkligen undrar kan läsa Aftonbladet, vi andra fortsätta låta livet gå sin gilla gång.

Hayeks viktiga poäng är att det inte finns någon motsättning mellan att äga den principiella kompass som är nödvändig för att ta ut kursen och att samtidigt inse att det aldrig kommer att uppstå ett färdigt, frihetligt idealsamhälle där alla läser Popper och delar lika på föräldraförsäkringen. Det krävs ett totalitärt samhälle för att alla alltid ska välja ”rätt”. Ett liberalt samhällsbygge kräver därför idékonkurrens och pluralism både vad avser statens styrning och civilsamhällets organisation. Denna syn är i grunden oförenlig med den statsindividualism som har kopplat greppet om den svenska borgerligheten.

I Sverige är väl Gösta Bohmans liberalkonservatism det närmaste vi har kommit en partipolitisk användning av Hayeks princip om tolerans.  Men sedan Moderaterna hamnade i patentstrid med socialdemokratin om den svenska modellen försvann de sista resterna av detta arv. Idag är istället Kristdemokraterna borgerlighetens enda liberalkonservativa – och därmed radikala – parti, i meningen att det är det enda alternativ som aktivt försöker definiera några gränser för staten.

Med detta vill jag inte hävda att Kristdemokraterna är ett i grunden frihetligt parti. Här finns flera av de svagheter som Hayek identifierade som konservatismens brister: ett lite fuktigt ”vi”, en misstro mot marknad och materialism, en ängslan för disruptiva framsteg – men det är likafullt det enda borgerliga parti som inte reservationslöst sluter upp bakom en till stora delar postmodern, socialliberal agenda.  Jag kan personligen ogilla både den bristande konsekvensen i kristdemokraternas frihetsanspråk och de religiöst präglade moralkakorna, men faktum kvarstår att KD tycks vara det enda borgerliga parti som verkar ha en idé om vad som skulle kunna ersätta det offentliga om staten till äventyrs skulle kunna motas i grind på några områden. Om det är något perspektiv de övriga, borgerliga partierna skulle behöva mer av, så är det detta.

Vore det då inte utmärkt, om Kristdemokraterna helt enkelt dukade under och de fåtaliga konservativa väljarna istället sökte sig till den övriga Alliansen och vitaliserade debatten där, som Dagens Nyheter föreslog på ledarplats? Det tror jag inte.  Dels därför att det förutsätter en politisk bredd inom partierna som saknas, dels därför att det skulle minska en politisk breddmellan partierna som det politiska systemet är i skriande behov av, i synnerhet sedan Moderaterna blev systemförvaltande. De Nya Moderaterna borde ha blivit liberala, när de kapade den andra halvan av den liberalkonservativa överbyggnaden. I stället blev de i statskonservativa.

Den som läst sin Hayek inser att det är meningslöst att försöka backa bandet, så detta ska inte uppfattas som ett utbrott av nostalgi. De nya Moderaterna kan inte bli mer relevanta genom att bli gamla, och för min del får de gärna fortsätta lämna både skepparkavajerna och den malätna överklasselitismen hemma.  Däremot tror jag att ett uppdaterat liberalkonservativt ethos – ett frihetligt förhållningssätt till politiken, snarare än färdig politisk idé –skulle vara ett väsentligt bättre alternativ till den etatistiska värdekonservatism som vissa kristdemokrater nu trånar efter.  Inte därför att det saknas en väljarbas för socialkonservatism. Utan därför att det som till synes bara kretsar kring privatmoral, nästan alltid muterar till politiska krav på att staten ska börja tjäna ett enskilt intresse.

Då är valfriheten ett bättre uttryck för en borgerlig politik. Istället för att koncentrera sig på att centralisera och strömlinjeforma skolan har skolvalet i stor utsträckning reducerat Rosanna Dinamarca (V) och Jan Björklunds (FP) återkommande gräl om disciplin och katederundervisning till rena kvasidebatter: båda kan idag välja varsin friskolekoncern som specialiserar sig på just den pedagogik de blir saliga på för sina barn. På sin blogg skriver den konservative statsvetaren Stefan Olsson om just detta:

”Det är här liberalismen erbjuder ett alternativ, inte såsom ideologi, utan som politiskt redskap. En av liberalismens idéer är att människor så långt som möjligt skall få leva sina liv som de vill. Därför ska folk få starta friskolor om de vill. I och med det blir det fritt fram även för min typ av skola. Politiken är liberal men resultatet blir konservativt”.

Detta tilltalar som bekant inte alla, vare sig till höger eller vänster. Stefan Olssons citat kan med fördel kontrasteras mot hur Expressens socialliberalt etiketterade ledarsida har argumenterat i vinst- och skoldebatten. Utöver en del vulgärhetsande mot riskkapitalbolag har Anna Dahlberg bland annat beklagat att ”politiken har decimerats till en bankomat för den enskildes önskemål”.

Dahlberg ha heder för påpekandet att det som är offentligt finansierat också måste vara offentligt ransonerat. Men udden riktas förstås inte främst mot finansieringen utan mot möjligheten att välja olika, och problemet handlar i grund och botten just om det som Stefan Olsson framhåller som positivt. Pluralism är i den socialliberala och statskonservativa tankevärlden för farlig för sammanhållningen i samhället: det är i tvånget vi förenas.

Själv har jag den motsatta hållningen. Friskolereformen tillkom därför att den ”gemensamma” skolan var utsatt för en legitimitetskris i slutet av 1980-talet, en insikt som 1990 års Maktutredning senare också kunde slå fast. Att tro att den gamla monopolmentaliteten skulle kunna återupplivas i ett modernt tjänstesamhälle är fantasilöst som att önska tillbaka Gösta Bohman som partiledare för Moderaterna. Och ändå har förstås mycket förblivit som vanligt sedan dess, vilket inte minst den pågående vinstdebatten visar. Det är samma gamla halmgubbar i cylinderhatt och cigarr, samma ängsliga gränspatrullerande runt offentlig sektor, samma misstro mot dynamik, utvecklingskraft, nytänk.

”Det är inte vem som styr utan vad statsmakten är berättigad att göra som jag tycker är den väsentliga frågan”, skrev Hayek iFrihetens grundvalar. Detta konstaterande känns möjligen snöpligt för de partier som väljarna nyligen kastade ut från Rosenbad. Men om det är någon gång som den frågan borde ställas inom Alliansen, så är det nu.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s