Finns det liberala svar att ge separatiska rörelser?

Caspian Rehbinder är aktiv inom Centerstudenter och arbetar vid den migrationspolitiska tankesmedjan Migro. Här skriver han om självständighetsrörelser och vilka principer som bör vägleda sådana strävanden.

När ska en stat bli flera? När ska flera stater bli en?

Frågor om självständighetsrörelser i olika delar av världen är ständigt aktuella. Regioner runtom i världen strävar efter att få bli egna länder. Många andra regioner har blivit självständiga. Sudan har delats i två. Tjeckoslovakien blev Tjeckien och Slovakien. Jugoslavien blev en stor mängd länder. Andra länder är fortsatt enade – det senaste och mest aktuella fallet är Skottland, som nyligen röstade nej till självständighet från Storbritannien.

Utan ett våldsmonopol finns inget stabilt skydd för rätten till liv, frihet och egendom – grunden för den frihet och det välstånd vi byggt upp. Bara tack vare den liberala rättsstaten och det skydd mot förtryck den inneburit, har marknader, välstånd och teknik utvecklats i den aldrig tidigare skådade hastighet som världen nu skådar.

Men vilka stater är det som ska ha dessa uppgifter? Var ska staten upprätthålla dessa rättigheter? Vad är en stats faktiska uppgift? Kan en liberal säga någonting substantiellt om Tjeckoslovakien, Jugoslavien eller Skottland?

Inom statens gränser finns kriterier för vad som är en bra stat. Det måste finnas demokratiska institutioner. Det måste finnas en pålitlig och icke-korrupt rättsstat. Staten måste upprätthålla skyddet för mänskliga rättigheter och marknadsekonomi. Locke, Mill, Hayek, Friedman och många, många fler har skrivit utmärkt om vad staten bör göra och hur dess verksamhet ska utformas.

Men vad staten ska göra ger föga vägledning för hur gränser ska dras.

Dåligt dragna gränser skapar problem. I Afrika är de flesta länders gränser dragna utan hänsyn till någonting annat än kolonialherrars maktintressen och godtycke, vilket har skapat enorma problem. Men det finns omstridda gränser på alla kontinenter. I Skottland, Baskien och båda halvorna av Belgien finns rörelser som vill bli självständiga. I Puerto Rico är rörelsen motsatt – puertoricanerna vill bli en del av ett större land. Hur ska man se på detta ur ett liberalt perspektiv?

Att bara se till liberala rättigheter hjälper inte särskilt mycket. På samma sätt som liberala principer inte kan vägleda vilka funktioner som bör ligga på staten respektive kommunerna, kan de inte avgöra var ett land bör börja och sluta.

En tanke är att utgå helt från universalismen. Liberalismens grund är alla människors rättigheter. Alla är skapade med vissa okränkbara rättigheter, som grundlagsfäderna i USA formulerade det. Om alla människor ska ha samma grundläggande rättigheter i hela världen, vore det bästa kanske att ha en global stat som upprätthåller dessa. Bara på det sättet kan likabehandling och universalism upprätthållas.

Problemet är förstås att det inte fungerar. Likabehandling är viktigt, och utopin är förstås en värld där alla människor åtnjuter samma skydd för sin person och sin rätt att forma sitt liv. Men historien visar med all önskvärd tydlighet att institutionell konkurrens och mindre, självstyrande enheter generellt är bättre för att motverka tyranni. Vore staten global vore det omöjligt att rösta med fötterna – ett av de bästa sätten att utmana totalitära idéer och istället pröva frihetens vingar. Den globala staten för de universella rättigheterna är alltså inte en särskilt bra idé.

Den omvända principen, att alltid hävda rätten till självbestämmande, är inte heller en hållbar lösning. Om rätten till utträde ur en stat alltid gäller, kan vilken enhet som helst förklara sig självständig, bortom alla andra länders jurisdiktion. Det skulle öppna för fullkomligt godtyckliga lagar i fullkomligt orimliga statsbildningar. Någon kan hävda en suverän kommunistisk diktatur på sin tomt, och fängsla alla som befinner sig på ens mark. Om var och en får skapa sin lag på vilken plats som helst – allt från Republiken Jämtland till Kommunistiska Kungadömet Lillåvägen 40 – finns bara två möjligheter. Antingen bryter andra stater in, och då är rätten till utträde i praktiken avskaffad. Eller så får var och en skapa sin egen lag, och då har vi en hobbesiansk anarki.

Vissa förespråkar nationalism som lösning på statens gränsdragningsproblem. Varje folk ska ha ett eget land, så är frågan ur vägen. Tyvärr är lösningen föga mer än retorik, då frågan om vad som utgör ett folk knappast är lättare att svara på. Framför allt ger det ingen vägledning i något reellt existerande fall. Är skottarna ett eget folk, eller är de en del av det brittiska folket? Om puertoricanerna vill vara en del av det amerikanska folket, ska de få det? Och även när det är förhållandevis klara definitioner av vilka som är ett folk, hur ska man göra om flera folk bor på samma ställe? En mycket tragisk illustration av hur det kan gå om man försöker dra nationsgränser baserat på folk är den etniska rensning och de krig som uppstod i samband med Jugoslaviens sammanbrott.

Varken liberalismens grundläggande rättigheter, den globala staten, ovillkorad rätt till självständighet eller nationens primat är alltså någon hållbar grund för gränsdragning.

Kvar finns de »principlösa« nyttoargumenten. Vilka gränser leder till bäst utfall? En utilitaristisk kostnadsanalys är ett bra sätt att avgöra gränser, med de självklara utgångspunkterna att staterna ska vara så väl lämpade som möjligt att upprätthålla rättsstat och mänskliga rättigheter. Man måste emellertid akta sig för att falla in i ett kortsiktigt nyttomaximerande, och till exempel stödja de former av gränser som gynnar liberala partier i val – till exempel att motsätta sig skotsk självständighet med argumentet att skottarna alltid lär välja någon form av socialdemokratiska regeringar. Det vore en mycket storskalig form av gerrymandering, som dessutom är långsiktigt ointressant. Huruvida en befolkning är liberal eller inte kan ändras över förhållandevis kort tid – medan nationsgränser brukar finnas kvar mycket längre.

Långsiktigt nyttomaximerande är svårare. Man måste ta hänsyn till alla de värden som nämnts tidigare, och som ensamma inte var tillräckliga. Globala mänskliga rättigheter är viktigt. Institutionell konkurrens är viktigt. Självbestämmande är viktigt. Känslan av nationell gemenskap – även om den kan vara farlig – har ett värde man inte heller kan bortse från. Väg samman dessa, och håll idealet om liberala rättsstater i åtanke, så får man fortfarande viss vägledning.

De svåra utmaningarna är fortsatt innehållet i politiken, inte jurisdiktionernas gränser. De viktigaste liberala uppgifterna löses inte av gerrymandering. Det krävs reformer och aktiv politisk verksamhet på alla nivåer, i alla länder för att nå dit.

Men om gränser dras rätt kan världen kanske bli lite bättre.

Advertisements

Mellan val och extra val

Det räcker inte – som delar av den politiska eliten har för vana att göra – att berätta hur fina och moraliskt rättfärdiga deras åsikter är. Men det finns lösningar på alla problem. Det skriver förbundsordförande emerita Victoria Nilsson tillsammans med förbundsordförande Alexandra Ivanov.

 

Ett extra val – en extra chans?

Alliansen fick 39 procent i valet 2014. Jämfört med resultaten från valen 2006 och 2010 är det ett klart underbetyg. Samtidigt ökade de rödgröna partierna – om man väljer att bortse från Feministiskt initiativs 3,1 procent – inte ens med en procent. I stället blev Sverigedemokraterna valets vinnare med mer än dubbelt så många röster jämfört med föregående val.

Många hade länge anat att Socialdemokraterna, i en situation där de rödgröna blocket är större än Alliansen, skulle välja att bilda regering tillsammans med Miljöpartiet. Det som för många väljare möjligtvis var förvånande var att det snabbt visade sig att det inte hade förberett sig. Alls. Inte nog med det, i den nya känsliga tiden efter regeringsbildningen skulle sprickorna mellan S och MP blottas mer än någonsin.

Löfvens otaliga misstag

Stefan Löfvens första möte i EU-nämnden, där han försökte söka mandat för två separata förhandlingslinjer, har 300 000 visningar på YouTube och en egen visa på Spotify (»Sifferbingo« av Patrik Strömer). När S och MP inte kunde komma överens om Förbifart Stockholm blev resultatet att projektet pausades till en kostnad av 4 miljoner kronor per dygn. Den blocköverskridande uppgörelsen i friskolekommittén är bruten och kravet att MP skulle vara med på pensionsgruppens möte fick Allianspartierna att storma ut i protest.

Det finns fler exempel på mer eller mindre allvarliga misstag, och sammantaget har den nya regeringen visat sig vara svag och inkompetent. Löfven bär inte ansvaret för Sverigedemokraternas beslut att fälla regeringens budget, men han skapade de perfekta förutsättningarna för att så skulle bli fallet.

Succéval för SD

Extravalet riskerar att bli ännu ett succéval för SD. Mattias Karlsson, vikarierande partiledare för SD, förklarade åter att man ser Miljöpartiet som sin största fiende, främst för att MP står för en mycket öppen och generös invandringspolitik. Blir valet »en folkomröstning om invandringen« riskerar fler oroliga väljare att gå över till SD, samtidigt som man kan tänka sig att en och annan anti-miljöpartistisk socialdemokrat kanske skulle kunna proteströsta mot Löfvens misslyckade regering. Ett annat scenario är naturligtvis att väljarna fått nog, sparkar SD ut ur riksdagen och röstar in Anna Kinberg Batra som ny statsminister med en stabil Allians-majoritet i ryggen. I skrivande stund känns det tyvärr inte särskilt troligt.

Förtjänar Alliansen att vinna fyra år till på det valmanifest som man i stort kommer att återanvända? Många skulle säga ja på basis av all idioti Alliansen till viss del skulle kunna stoppa (skattehöjningar, utvidgad AMS-politik, ångesten över att ha Löfven som statsminister och så vidare). Många har kallat Alliansens och Nya moderaternas politik för visionslös och idéfattig, men i ett annat ljus kanske det är precis det som krävs för att lotsa igenom en minoritetsregering i dagens politiska landskap. Allt kontroversiellt lämnas åt sidan, kvar finns små justeringar av Reinfeldt och Borgs politiska arv. Kanske är det vad Löfven borde gjort istället för att försöka driva igenom en politik han inte hade en majoritet för?

Frågan alla talar om

Alla talar om invandring och alla talar om SD. Statsminister Löfven och finansminister Andersson driver linjen att SD är ett »nyfascistiskt« parti. Reinfeldt syns sporadiskt i pressen, men när han gör det handlar det om invandring och öppenhet, senast den 7 december i DN: »Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt.«

Det har aldrig varit viktigare att stå upp för öppenheten, men till i mars är det också dags att börja leverera lösningar. Det räcker inte – som delar av den politiska eliten har för vana att göra – att berätta hur fina och moraliskt rättfärdiga deras egna åsikter är. Och visst finns det bra politik att belysa: snabbare översättning och certifiering av utländska betyg, lagstiftning mot att personer kan åka på jihad-resor och kriga för IS, hjälp till utlandsfödda som vill starta företag och så vidare.

Det finns även några lågt hängande frukter att plocka: storsatsning på att upprätthålla lag och ordning i oro- liga förorter, reformering av systemet för migrationsboenden (varje gång Bert Karlsson tjänar en till krona på systemet får SD ytterligare en röst) samt en offensiv mot övriga EU att också ta sitt ansvar under de kommande åren. Den naturliga fortsättningen på Fredrik Reinfeldts tal om att »öppna era hjärtan« hade varit att säga det en gång till, på EU:s alla 24 officiella språk.

Löfven vs. Kinberg Batra

Ett råd till den politiskt intresserade är att se om dokumentären »Ordförande Persson«, som med intervjuer och klipp skildrar Göran Perssons år som socialdemokratisk partiordförande och statsminister. Oavsett vad man tycker om den förda politiken är det tydligt att Persson var ett politiskt djur och en maktspelare. Något Löfven aldrig kan komma i närheten av.

Stefan Löfven är en katastrof från början till slut, och det kommer att bli lättare än någonsin för oppositionen att visa inför extravalet. Det går inte att föreställa Löfven trovärdigt leverera repliker som exempelvis: »Men berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det.« (Göran Persson i debatt mot Carl Bildt, SVT, 1998)

Kan det istället vara en roll som Anna Kinberg Batra kan axla? Kan hon med styrka och tyngd beskriva vad som är fel i dagens Sverige? Hur ont det gör att se sin unga son som går utan jobb, han som borde vara ute och äntligen få visa världen vad han går för? Hur arg man blir när man ser en kämpande familj med nöd och näppe komma undan krigets Syrien och IS, för att sedan fastna i det svenska bidragssystemet, trots att mamma är läkare och pappa är ingenjör? Och hur förbannad man blir av att se en fattigpensionär försynt titta ned i en papperskorg, på jakt efter en extra tom- burk att dryga ut den skrala kassa med?

Det finns lösningar på alla dessa problem. Alliansen har inte tid att komma överens om allihop fram till den 22 mars, däremot kan man visa på riktigt god vilja till förändring. Dumförklara inte väljarna. Kliv av den politiska elitens höga hästar och kalla inte 13 procent av befolkningen för rasister. Berätta vad som är fel i Sverige, vad liberalkonservatismen har för lösningar, och med det avslöja SD:s bluff. Om Alliansen med Anna Kindberg Batra i spetsen låter det flyga lite gnistor i debatten ska vi se att det inte bara är Stefan Löfven som kommer att få sig en match.

Europaparlamentsvalet – analys

Henrik Hall är redaktör för Svensk Linje. Från 1 september 2013 till 1 juni 2014 praktiserade han på Christofer Fjellners kontor i Europaparlamentet. Valanalysen publicerades i Svensk Linje nummer 3/2014, men de två sista styckena föll bort. Åsikterna i analysen är Halls egna.

Inledning

För första gången sedan 1976 är Moderaterna inte Sveriges näst största parti i ett val. I valet till Europaparlamentet backade vi 5,3 procentenheter, från 18,9 procent till 13,6 procent och tappade dessutom ett mandat. Från ungefär det tillfälle då motståndet mot löntagarfonderna tog form har Sverige långsamt börjat bända sig loss från Socialdemokraternas grepp. Det har fått den naturliga konsekvensen att det enda parti som aldrig samarbetat med Socialdemokraterna, Moderaterna, vuxit och dessutom vuxit så mycket så mycket att de numera på lika villkor konkurrerar om posten som statsbärande parti. I förra valet var Moderaterna endast en hårsmån från att blir Sveriges största parti. I ljuset av detta är tillbakagången naturligtvis än värre, stödet i Europaparlamentet är mindre än häften av det i riksdagen. Att nederlaget kan skyllas på att vi innehar regeringsmakten och blir straffade på grund av det är ett, men inte det enda, skäl till nedgången. Även socialdemokraterna har betydligt mindre stöd än nationellt, även om deras status quo kan ses som en framgång i ljuset av framväxten av andra vänsterpartier. De tappar dock fortfarande ett mandat. Men, det här är inget mellanårsval utan snarare en försmak om vad som komma skall. Därför är det allvarligt, inte bara för Moderaterna i Europaparlamentet utan också nationellt och kommunalt. Frågan som ställs efter ett val, oavsett med- eller motgång, är den samma. Varför gick det som det gick?

Bristande samordning och centralt stöd

Europaparlamentsvalet är det tydligaste personvalet i Sverige. Möjligen är det mer så för Moderaterna än för andra, givet partiets individualistiska hållning. Kanslierna i Bryssel är organiserade per kandidat, inte som partikanslier. Därför måste valet ses som ett personval. Många samverkande faktorer gjorde att det sammanlagt måste ges underbetyg till den centrala samordningen kring de fem kampanjerna. Framför allt gäller detta de tre kandidaterna som redan sitter i Europaparlamentet. Fram till sista sessionen i Strasbourg var de tvungna att samtidigt sköta det parlamentariska arbetet och dessutom försöka planera sina valkampanjer. Hade detta mer noggrant övervägts från centralt håll, hade det funnits tydligare sammanställt vilka orter som partiet är starkt men med dålig mobilisering hade kampanjen kunnat vara mer effektiv.

Att valet inte prioriterades av ledningen syntes aldrig så tydligt som när Kent Persson och Fredrik Reinfeldt presenterade valaffischerna för media. Trots att de flesta kandidaterna befann sig i Sverige var ingen av dem med på presentationen som Persson och Reinfeldt själva tog hand om.

De av partiet anställda och förtroendevalda har i låg utsträckning mobiliserats till valstugor och valarbete. Knappt något Europavalsorienterat arbete har kunnat noteras bland de politiska sekreterarna. De flesta som stått i valstugor har stått i stugorna och inte rört sig bland de som passerar gator och torg. Kampanjen har vid okulär besiktning handlat mer om att visa upp sig och göra en motvillig plikt än riktigt påverkansarbete mot väljarna. Dessutom kan vissa frågetecken ställas kring vilken information som getts till valarbetarna. Många väljare har haft frågor om GMO och TTIP, handelsavtalet med USA. Det är kontroversiella frågor som gör många väljare upprörda. Via ett snabbt infoblad, likt det som fanns om tiggeri, hade valarbetarna kunnat ge bättre svar.

Vid de dagliga morgonmötena i riksdagskansliet har det minst lika ofta talats om inrikespolitik som EP-val, vilket bidragit till bilden av att arbetet “här” är viktigare än arbetet “där”.

Vissa stridsyxor bör begravas i valrörelser

Fredrik Reinfeldt sa i sitt tal på valvakan att vi inte ska anpassa oss till det nya politiska landskapet. För oavsett hur starkt populismen växer är det inget skäl att själv gå i fällan. Moderaterna har rätt, och ska fortsätta ha rätt med vår egen politik. Det är ett glädjande besked. Men efter en valrörelse där väljarna definierat miljön som den viktigaste frågan och Moderaterna mer eller mindre stått ensamma mot alla andra partier i frågan om klimatmål har vi därmed fått stå vid skampålen på torget. Debatterna mot Miljöpartiet i nationell TV har inte hjälpt, snarare tvärt om. Att hota med att MP vill lägga ner svensk kärnkraft fungerar inte, eftersom partiet är helt öppna med att de vill lägga ner den även i Sverige. Frågan om ett eller tre klimatmål översätts genom medierna till att vara för eller emot en ambitiös klimatpolitik. Budskapet är för komplicerat. Striden borde i stället tas på de orter där människor vet om att MP hotar deras jobb. Industritunga bruksorter, där folk ändå är relativt högavlönade och därför kan tänkas rösta moderat. Orter som är väldigt beroende av ett visst företag är också kunniga om vilka förutsättningar som krävs för att det företaget ska gå framåt. MP:s politik är ett direkt hot sysselsättningen, men de behöver aldrig ta ansvar för sin siffergalopp. Inför nästa valrörelse kan det naturligtvis se annorlunda ut eftersom de troligen kommer sitta i regeringsställning då. Men här och nu var det ett misstag.

Inget helhetsbudskap

Det som beslutas Där påverkar våra liv Här. Det var Moderaternas huvudbudskap inför valet. Ett korrekt budskap, naturligtvis. Att visa hur politiken och besluten i EU påverkar här hemma är ett viktigt pedagogiskt arbete. Men det var för otydligt, resonerade inte med väljarna och kopplades framför allt inte till Moderaternas huvudfråga i valet. Vilken det var är fortfarande ett frågetecken. Vi pratade om ordning i ekonomin, men parlamentet har ingen direkt makt över statsbudgetarna i Spanien, Grekland och Italien. Det vet väljarna om. Naturligtvis ska även den europeiska budgeten hållas i schack, men trots att väljarna är upprörda över den påverkar inte oordningen i EU-budgeten den enskilde väljaren på samma sätt som statsfinansiellt kaos i Sverige gör det. Därför funkar inte argumentet “ordning och reda” där, på samma sätt som det gör här. Att beklaga sig över EU-budgeten lär inte heller det fungera, eftersom det lockar proteströster, och det kan Moderaterna i egenskap av regeringsparti inte få.

Vi hade ingen tydlig fråga som väljarna kunde identifiera sig med, men det hade tyvärr många andra. Ebba Busch Thor lanserade tidigt sin kampanjen om grisknorrar, något som vi redan från början borde vetat att väljarna anser viktigt. Det var ju på djurskydd som “Marit-effekten” sparkade igång. När den danska antibiotikaskandalen lanserades borde vi tydligare kunnat slå mynt av detta. Svenskt djurskydd är en valvinnare.

Det allt igenom EU-positiva kampanjen kom vid helt fel tidpunkt, när alla andra partier (förutom ett uppenbart undantag) hade mer eller mindre negativa budskap. Men att stämningarna skulle vara så pass EU-kritiska inför valet kunde nog inget anat, inte heller att M och FP skulle stå helt ensamma inför en överhopade EU-kritik.

Vänsterpopulismen

Det allvarligaste genombrottet i valet var inte Sverigedemokraterna. Deras framgång har varit väldokumenterad ett par val i rad nu, men deras inflytande är extremt begränsat och kommer vara det även i Europaparlamentet. Men deras framgångar har hjälpt att mobilisera vänsterpopulistiska väljare i V, MP och FI. Samtidigt som deras kompanjoner i media saknat vilja att kritiskt granska dem, men heller inte ignorerat dem, vilket skett med bland annat SD och Junilistan, utan snarare hyllat deras engagemang och Gudrun Schyman som the come back kid. Detta samtidigt som identitetspolitiken tar ett allt starkare grepp om framför allt, men inte endast, kvinnor i akademisk och kulturell miljö. Det vänster-feministiska problemformuleringsprivilegiet sätter sig nu allt starkare. FI föreslår saker som skulle belasta statsbudgeten med hundratals miljarder, vill ge EU beskattningsrätt och omfördela resurser i hela unionen och andra groteska maktförskjutningar. Men det spelar ingen roll, eftersom populisten röstar med mage, inte med hjärna. Moderaternas sakpolitiska hållning i valet har inte lönat sig, eftersom väljarna inte bryr sig om sakpolitik i det här valet, utan röstar på det som känns rätt, oavsett konsekvens.

Hederlighet lönar sig inte

Det är i princip endast Moderaterna som gått till val på ett hederligt budskap. Det har vi förlorat på. Miljöpartiet har i princip enbart behövt ställa ut skorna på plan för att få stöd. Socialdemokraternas tal om “lika lön för lika arbete” går hem i stugorna. Framför allt eftersom den gängse bilden av ekonomin inte är att den är ett dynamiskt system av tillväxt där vi ständigt får det bättre på lång sikt, utan ett kortsiktig nollsummespel där den enes bröd är den andres död. Därför har storys om lönedumpning kunnat säljas in. Därför går det sociala protokollet hem. Jämställdshetsfrågor har drivits hårt av Folkpartiet men har som bekant inget med EU att göra. Men väljarna gillar jämställdhet och de ogillar italienska gubbar i EPP som hatar bögar. Vår balanserade inställning till vad EU ska göra har inte fungerat, varken i ekonomiska frågor, HBTQ-frågor eller miljöfrågor. Att försöka driva en valrörelse och centrera budskapet kring saker som Europaparlamentet faktiskt arbetar med var tyvärr en misslyckad strategi. Dock ska partiet ha heder för att som enda parti hållit sig till sakfrågorna, men långt inför nästa val kommer ett folkbildningsarbete behöva göras. Annars kommer sakpolitiken åter trumfas av populismen.

Eftersom väljarna inte vet vad som sker eller varför i Europaparlamentet måste budskapet anpassas. En mer populistisk hållning, exempelvis genom att hårt angripa byråkrati, frihandelsmotstånd ur ett rättviseperspektiv eller att driva en hökigare linje i Ukrainafrågan hade kunnat ge resultat.

Ett splittrat MUF

Carl-Oskar Bohlin var Moderata ungdomsförbundets kandidat till Europaparlamentet. Den som gick förbi Sergels torg dagen efter “slaget om Sergel”, där ungdomsförbunden tävlar om vem som bäst affischerar Sergels torg märkte inte av det. I stället var det Stockholmförbundens kandidat Arba Kokalari, sexa på listan, som prydde torget. I andra städer, där förbundet heller inte höll med om förbundsstyrelsens val prioriterades andra kandidater, i Göteborg kampanjade man exempelvis listans femma, Cecilie Tenfjord-Toftby.

MUF är Sveriges vassaste kampanjorganisation. De har högst medlemsantal och har på senare år breddat sin rekryteringsbas betydligt. Bilden av den stereotype medlemmen som en halvstekare som mest vill supa har längre ingen grund i verkligheten. Det är en mycket sund utveckling. Men värvandet av medlemmar måste också ge resultat. Ungdomsförbund kan avgöra en valrörelse. Medlemmarna har fritid och energi för att orka kampanja och är dessutom påhittiga. Men om förbundet är splittrat och kampanjar för olika kandidater kan de positiva effekterna utebli. Inget av detta syntes visserligen utåt och förhoppningsvis får det heller interna efterverkningar, men ett MUF som slöts sig samman bakom en och endast en kandidat med alla sina resurser hade varit önskvärt.

Hade förbundet helhjärtat kampanjat bakom en kandidat hade Moderaterna fått mer utrymme i medierna och därmed utrymme för att prata om fler frågor. Eftersom Bohlin var den ende kandidaten på valbar plats som inte är Stockholmsbaserad hade också ett bredare moderat alternativ synliggjorts.

En mot alla, alla mot en

Aldrig ensam, alltid ensam. Så hette Erik Fichtelius reportage om Göran Persson, men det kunde lika gärna handlat om Moderaterna i Europaparlamentet. Eftersom blockpolitiken genom partigrupperna är uppluckrad i Europaparlamentet kunde inte Moderaterna räkna med något vidare stöd från varken Folkpartiet eller Centerpartiet. Mer förvånande var nog att båda partierna, framför allt Folkpartiet, skulle bedriva kampanj mot Moderaterna. Socialdemokraterna anklagade EPP-gruppen, högern som Marita Ulvskog sa med darr på rösten, för att ansvara för Europas arbetslöshet. Tvärt om är det naturligtvis så att socialdemokratisk spenderpolitik orsakat betydligt högre arbetslöshet än svångrem och hushållning av resurserna. När Gunnar Hökmark påtalade detta i en debatt hos Aftonbladet kallade Ulvskog honom för skithög. Stämningarna piskades vidare upp av Miljöpartiet vars överbudspolitik på miljöområdet kanske skulle rädda miljön, men i så fall på bekostnad av mänsklig utveckling och tillväxt. Folkpartiets främsta anklagelse handlade om Moderaternas (och Kristdemokraternas, ska sägas) inställning till abort och reproduktiva rättigheter. Glömt var nu allt samarbete inom regeringen för att förbättra just detta. I stället dök mer eller mindre subtila anklagelser upp om att Moderaterna skulle vara emot abort. Det är ett löjligt påstående. Många journalister vet också om det, om inte annat för att det påtalats så oerhört tydligt för dem när frågan ställs. Det handlar om vad EU ska och inte ska bestämma om. Trots ställdes aldrig frågan: “Vill du ge Silvio Berlusconi möjlighet att påverka svensk abortlagstiftning” till Cecilia Wikström, som ostört fick sitta och gapa om onda högermän.

Centerpartiets vill så väldigt gärna framstå som Alliansen gröna röst, en grön röst som ironiskt nog subventionerar bruna bönor. Därför låg också mycket av deras fokus på att ställa sig mot Moderaterna, att säga till väljarna att partiet sviker miljön i Europasamarbetet. Många väljare som gått till Moderaterna efter omsvängningen 2004 lockas troligen bort från partiet på grund av att de andra partier slog hårt och ohederligt mot påstådda brister i politiken, vars egentliga grund ligger i värnandet om subsidiaritetsprincipen.

Slutsats

Ska Moderaterna lyckas nästa gång det är europaval måste partiet tydligt definiera både sin främsta sakpolitiska fråga och sin främsta fiende. Budskapet måste göras tydligt, även om det sker på saklighetens bekostnad, framför allt vad gäller affischer och annan envägskommunikation med väljarna. Om europavalet var en indikation på hur riksdagsvalet går har vi fyra år i opposition att vänta. Men då bör många komma ihåg att det valet inte förlorades 14 september utan 25 maj.

Arbetslös eller arbetsfri

Andreas Bergström är vice vd på Tankesmedjan Fores. Här skriver han om Ludditernas oro för att maskinerna ska ta över, och vad för påverkan detta kan ha på arbetsmarknaden. Bör alla ha rätt till arbete eller kommer ett ökande antal oundvikligen hamna utanför i takt med större automation?

En fabriksarbetande pojke vid namn Ned Ludd slog sönder en vävstol 1779. Kanske. Vi vet egentligen inte om han verkligen hette så, om händelsen över huvud taget har inträffat och varför han var så arg. Men han användes som symbol bland “ludditer”, arbetare som motarbetade arbetsbesparande maskiner i början av 1800-talet. Deras oro, som ständigt återkommit i debatten, var att maskinerna skulle göra dem arbetslösa.

Nationalekonomins standardsvar på det har alltid varit att även om enstaka individer kan bli av med sina jobb vid teknikskiften, så ger den ökade produktiviteten och de ökade vinsterna efterfrågan på nya jobb. Tekniken har utvecklats enormt under de 200 år som har gått sedan ludditerna var aktiva, utan att vi kan se något konsekvent mönster av ökad arbetslöshet.

En rad böcker som har fått genomslag i debatten de senaste åren pekar på att den här utvecklingen inte är given för alltid. Man behöver inte ha något jätteintresse för science fiction för att kunna tänka sig en framtid där maskiner kan uppfylla alla våra behov. Då blir vi alla arbetslösa – eller kanske snarare arbetsbefriade.

Det är förstås oerhört långt till en sådan situation, och frågan är vad som händer på vägen. Tesen i böcker som “The Second Machine Age”, “Average Is Over” och “The New Geography of Jobs” är att vi är på väg in i en situation där väldigt många jobb försvinner samtidigt. Det handlar inte bara om enkla, manuella jobb, utan även om sådana som vi tills nyligen trodde var alldeles för avancerade för en dator. Datorprogram kan ge deklarationsråd, ställa diagnoser och översätta dokument. En spansk artikel som jag kör genom Google translate blir inte njutbar, men begriplig.

Den stora förändringen beror på flera tekniska genombrott som råkar inträffa samtidigt. Snabbare datorer med bättre program är förstås en del. Att våra mobiltelefoner nu ger oss ständig tillgång till alla tänkbara tjänster över nätet gör också att vi använder tjänsterna på helt nya sätt. Enorma mängder data som görs tillgängliga över internet används som underlag för datorprogrammen.

Runt hörnet ser vi också robotar som kan göra mycket mer än industrirobotarnas repetitiva rörelser. Automatiska gräsklippare och dammsugare har redan slagit igenom och vi ser nu flera varianter av självkörande bilar som provats i trafiken och fungerar hyfsat. Om 20 år kanske alla fordon körs av datorer. Effekterna på arbetsmarknaden blir mycket stora.

Arbetslöshet uppstår av flera skäl. En delförklaring är att fackliga avtal eller statligt reglerade minimilöner hindrar utbudet av arbetskraft att möta efterfrågan på utfört arbete. Men det är långt ifrån hela sanningen. Även om lönerna kunde sättas hur lågt som helst skulle en del människor inte kunna hitta en anställning. En förklaring är att människor kan ha en negativ produktivitet. Det kan vara för att kostnaderna för arbetsledning är större än det som blir producerat. Eller så bygger produktionen på samarbete, där en besvärlig person kan vara till mer skada än nytta. En

person som gör ett dåligt jobb kan också dra ner ett helt företags rykte så att man tappar kunder.

Ett annat skäl för arbetslöshet är också att folk kan välja att leva på att tigga, att få hjälp av familjemedlemmar och liknande. Därmed blir de inte beredda att acceptera hur låga löner som helst. Ett ytterligare skäl är att arbetsgivare kan vara osäkra på hur produktiv någon är – det är inte alltid lätt att veta ens om personen får provjobba. Då är det enklare att låta bli att anställa någon som i bästa fall ger ett litet överskott.

De jobb som nu framför allt försvinner är enkla, manuella jobb och tjänstejobb som är mer rutinartade och kan systematiseras. De som klarar sig många år till är jobb som bygger på mer avancerad koordination i kombination med många varierade beslut – till exempel hantverksyrken – och jobb med sociala och emotionella moment. Även om en dator blir bättre på att ställa diagnos och utföra en behandling vill vi förmodligen ändå möta människor i vård och omsorg.

De böcker som har satt tonen i debatten lyfter fram förändrad inriktning på skolundervisningen och fortbildning för personal som blir uppsagd. Frågan är hur långt det räcker. En övergång från enkla manuella yrken till komplexa serviceyrken är svår för många. I viss utsträckning går det förstås att träna sig på att hantera människor, men det är också en fråga om läggning. Redan i dag är det så att många av dem som blir långtidsarbetslösa har svårt att samarbeta, möta kunder och liknande.

För den som tycker att staten inte har rätt att vara mer än en nattväktarstat är det inte aktuellt att tänka sig statliga åtgärder mot arbetslösheten. Då måste vi i stället hitta frivilliga överenskommelser. Med tanke på hur många som är att betrakta som hopplösa fall redan idag, och att den tekniska utvecklingen sannolikt kommer göra situationen värre, så har jag svårt att se att det kommer räcka särskilt långt.

Den negativa inkomstskatt som Milton Friedman förespråkade fungerar i praktiken som en medborgarlön för dem som har små eller inga inkomster. Det skulle förstås lösa den mest basala försörjningen för personer som slås ut vid teknikskiften. Flera i debatten har kommit med liknande förslag.

Men ett arbete är så mycket mer än försörjning. Arbetet ger en känsla av mening, ett socialt sammanhang, status och en struktur i vardagen. Även om man lutar åt att det finns ett större utrymme för statliga åtgärder, som Hayek till exempel, så är det ändå inte särskilt självklart att staten är bra på att tillgodose de behoven. Beredskapsjobb och liknande brukar varken göra arbetskraften eller konsumenterna särskilt nöjda.

Sammantaget tror jag att vi ska ha lite is i magen. Jag är helt övertygad om att de snabba tekniska framsteg vi ser kommer att leda till stora förändringar på arbetsmarknaden, men det kommer inte finnas en enkel lösning. Vi får pröva oss fram, kanske med negativ inkomstskatt, kanske med större ansträngningar från civilsamhället för att få fler att känna sig delaktiga, kanske med vissa offentliga insatser för att hjälpa personer att hitta nya vägar till försörjning.

Det vi kan vara säkra på är att vi inte ska ta efter Ned Ludd och försöka stoppa utvecklingen. För hur mycket problem som än uppstår på vägen ska vi komma ihåg att den större bilden är att vi går mot att kunna få alltmer av det vi vill ha med allt mindre ansträngning. Ned Ludd vore nog rätt nöjd om han såg hur korta arbetsdagar och hur hög materiell standard dagens arbetare har fått.

När högerns förlust sänkte vänstern

För femtio år sedan förlorade republikanen Barry Goldwater stort mot Demokraternas Lyndon B Johnson i kampen om USA:s presidentskap. Likväl är Goldwater en viktig symbol för den amerikanska högern. Dels för sin strid mot partiets mittenvridning, och dels för tändandet av en ideologisk flamma som lyser än i dag.

I have little interest in streamlining government or in making it more efficient, for I mean to reduce its size. I do not undertake to promote welfare, for I propose to extend freedom.”

Citatet ekar på möte efter möte hos den amerikanska Tea party-rörelse som gör sig redo för höstens kongressval. Mötesdeltagarna har inte för avsikt att stifta lagar, utan att riva upp dem. Att avskaffa statliga program, snarare än att införa dem. Allt i vad rörelsen identifierar som konstitutionens och frihetens anda.

Detta omfamnande av obstruktion ter sig lätt barockt från andra sidan Atlanten. Den politiska låsningen och de många Tea party-kandidaterna som nu möter återval borde tala emot det. Det gör kanske även den omfattande försäljningen av citatets upphov, den spökskrivna klassikern The Conscience of a Conservative. Inte minst som boken kom att bli startskottet till en presidentkampanj som femtio år senare fortfarande utgör en av den politiska historiens största förluster, en förlust som nära nog drog med sig ett helt parti i fallet.

Likväl fortsätter Arizonasenatorn Barry Goldwater att hyllas, nytryck av hans valmerchendise från 1964 att sälja som smör och det republikanska partiets ledargarnityr att måna om att lyfta fram dagens motstånd mot Demokraterna som en fortsättning av Goldwaters arv.

Barry Goldwater avslutade sin karriär som en överbryggare i den amerikanska senaten, han var även avgörande i utdrivandet av Richard Nixon. På 1980-talet rasade han mot den kristna högern, homofobin i militären, Reagans sjöminor i Honduras och inslag i kriget mot droger. Efter hans död delar Planned parenthood-rörelsen dessutom ut The Barry Goldwater award bland konservativa för att uppmärksamma sexuella rättigheter

Att det inte är denna Barry Goldwater som hyllas i det stora och socialt konservativa tält det republikanska partiet framställs som är logiskt. Men att det i stället är vad Barry Goldwater gjorde under det tidiga 1960-talet kan även det förbrylla. Goldwater lyckades bara skrapa ihop 38 procent av rösterna i presidentvalet 1964. Och smutskastades så effektivt av Lyndon B Johnsons kampanj att Goldwater i efterhand sade att om han hade varit tvungen att förlita sig på tidningar och teckningar 1964 hade han röstat emot sig själv.

Värre är dessutom reaktionerna på Goldwaters motstånd mot Civil rights act samma år. Hans motivering var torr och juridisk med hänvisning till näringsfrihet och konstitutionens maktdelning. Men även om Goldwater var en motståndare till segregation, var långvarigt engagerad mot rasism och stödde huvuddelen av medborgarrätten så drog hans kampanj snabbt till sig de obehagligaste inslagen i en turbulent samtid. Journalisten Martin Gelin skriver kärnfullt i Den amerikanska högern att Barry Goldwater inte var segregationist men blev en hjälte för segregationister. Historikern Rick Perlsteins tegelsten om 1964, Before the storm, är därför bitvis även ett dokument över hur djupt sådana element tog sig in i kretsen runt Goldwater, och hur de kom att spela en avgörande roll i den sydstatsstrategi kampanjen grundlade.

Så varför är 1964 ett viktigt jubileum för den som vill förstå amerikansk statskritik av i dag? Goldwater kandiderade i en tid där samhällsvetare talade om ideologiernas död, ett amerikanskt konsensus och ifrågasatte tvåpartisystemets framtid efter the New deals management-ideologi. När Republikanen Dwight D. Eisenhower slutligen brutit det långa demokratiska innehavet av Vita huset inrättade han exempelvis snart Department of Health, Education and Welfare.

Populärkulturens återgivning av sextiotalet visar ofta Kennedys presidentskap och den hippierörelse som drev på åt vänster. Men som Rick Perlstein skriver fanns det två 1960-tal. Fler människor än någonsin bodde i USA:s villaförorter, och för första gången i historien hade ett land fler studenter än jordbrukare. En radikalt antistatlig rörelse förstod i detta läge att appellera till dessa. Och den värdekonservative men ekonomiskt libertarianske Goldwater kom att bli deras symbol.

Kampanjen runt Goldwater kom därför att bli ung och radikal med ögonen på de nya villaförorterna bortom USA:s traditionella maktcentra. Symboliskt nog slog Goldwater östkustens mittenorienterade kandidat Nelson Rockefeller i primärvalet och i sitt konventtal slag han fast att extremism i försvar av friheten inte är en last. Republikanerna kom därför att gå till val på ett nytt ideologiskt budskap fjärran triangulering och försiktig Burkeinspirerad konservatism. Kampanjen blev ett präktigt misslyckande men ur askan skrapade USA:s statskritiker fram ett framgångsrecept.

Goldwaterkampanjen lyckades genom innovativt arbete att bygga en ny sorts gräsrotskampanj. Valresultatet döljer lätt att antalet bildekaler med Goldwaterlogga överskred dem med LBJ:s tiofalt. Johnsonkampanjen må ha haft en större krigskassa men genom att samla in små summor stöddes Goldwaterkampanjen av över en miljon donatorer, att jämföra med tjugotvå tusen till Kennedy fyra år tidigare. Med nästan fyra miljoner kampanjarbetare tar politiska engagemang i en hel högergeneration avstamp i 1964. En generation som skulle se presidentämbetet återtaget åt Nixon och Ford utifrån vad som påbörjats då.

Ideologiskt kom Goldwaterarvet sedan att blomstra i Reagankampanjen. När dennes ekonomiska reformer i stort kom att accepteras av Clinton var den ideologiska segern ett faktum. Johnson må ha vunnit 1964 men hans motståndares tankar stod sig. Goldwaterarvet är därför avgörande det republikanska partiets utveckling. Att blicka mot vad som var ideologiskt och organisatoriskt vitalt 1964 verkar dock grumla en lärdom från senatorns gärning. Även om han var djupt principiell genomgick han förändringar i takt med tiden. Han tog strid men sökte även uppgörelser. Och den Machiavelliska manöver det krävdes för att slita sydstaterna ur vad som tidigare var demokraternas fasta grepp är samma manöver som i dag låser in republikanerna i en så genomgående vit medlemskår. En nutida Goldwater på jakt efter att tända nya ideologiska flammor hade gjort upp med detta.

Joakim Rönnbäck är skribent och kommunikatör. Han återfinns vanligtvis i tidskriften Liberal debatt.

Mitt i Linjen, nummer 2/2014

2014 svepte en våg av vilda trianguleringar över Sverige. Reformisterna gick samordnat till kamp för högre skatt, fler Tillväxtverk. Detta blottade bristerna i det gamla FMSF. Många i ledande ställning ville tona ner propagandan för friheten. De föll av för det ospontana, det medvetna i reformisternas kamp. FMSF slittrades i en regeringsvänlig och en randiansk del. Inom FMSF(r) där r:et står för randianerna, inser man att det är liberalismens uppgift att lyfta, förvandla den medvetna kampen till en spontan och oorganiserad kamp för friheten. Vi inom FMSF(r) ser inte splittringen som någonting dåligt. Tvärtom, splittringen var bra och nödvändig för att ena borgarna på randiansk grund. Precis som Tories stärktes under Thatcher, precis som GOP stärktes under Reagan genom kampen mot vänsteravvikelserna, precis så kommer dagens svenska randianska rörelse stärkas genom kampen mot det regeringsvänliga inflytande. Det lär oss historien.

När valåret flammade upp

Och ropen om rättning i leden bröt fram
Började förbundets ledning att vackla
Kackla om reformer likt yra höns

Låtsasradikaler,
blir rädda då valåret skönjs

Det lär oss,
lär oss,
det lär oss historien x2

Vi läste Rand och von Mises
Och angrep politrukernas reformism
Vi valde den skoningslösa kampens väg
Och enhet på objektivismens grund

Vi handlade som randianer
Ska göra då valåret skönjs

Vi lärde,
lärde,
vi lärde av historien x2

Nu sedan vi gjort oss kvitt
mjäkiga reformister i sosseFMSF
Kan vi randianer börja bygga förbundet
Som är vår historiska uppgift och plikt

Mjäkiga reformister
Kan aldrig bygga förbundet

Det lär oss,
lär oss,
det lär oss historien x2

Splittringen var en bra sak
Det rensade bort dom som hindrade
Förbundets politiska utveckling
Vi står starkare idag än nånsin förr

Förbundet stärks av kampen
Mot vänsteravvikelser

Refr

Frank Baude

Vänsterpopulismen går igen

Henrik Halls ledare från Svensk Linje nummer 3, 2014. Vänstern har genom långsiktigt opinionsarbete lyckats skapa starka plattformar. När ett regeringsskifte nu är nära borde borgerligheten studera till exempel Aftonbladet och närstående projekt för att åter ta kommandot över den politiska agendan.

1968 stod vänstern på topp. Socialdemokraterna hade fått egen majoritet i riksdagen. Det var inte första gången, men tidigare hade det skett under krigsåren då samlingsregering ändå rådde och direkt därefter. Under de här åren växte sig också den extrema vänstern, med förebilder i Sovjetunionen, Kommunistkina och på Kuba, sig stark. De nya studenterna som kunde studera gratis på universiteten tog med sig sin radikalitet dit. Vietnamkriget rasade och den tacksamhet som får antas ha funnits gentemot USA för dess ingripande i andra världskriget dog ut och togs över av ett frenetiskt hat mot vad som skedde i Vietnam.

I Sverige kan det ha kulminerat vid en demonstration utanför den amerikanska ambassaden, där svensk vänster, inte helt olikt men grövre och mindre insnärjt i sluga formuleringar, skrek “nigger” och “housenigger, go home!” åt den svarte ambassadören Jerome Holland.

Men under 70-talet växte sektvänstern ytterligare, samtidigt som Socialdemokraterna minskade. Ungefär samma sak sker nu. S stagnerar medan Miljöpartiet och Feministiskt initiativ tar steg framåt. Men samtidigt som sektvänstern åtminstone föreföll stark mullrades det hos en obetydlig sekt på högerkanten. Det har berättats till leda hur Moderaterna var det enda partiet i Sverige som på allvar stod mot löntagarfonderna, medan till och med företagsägarna själva endast förhandlade ett längre slutdatum för den oundvikliga socialiseringen av landets tillgångar. Timbro föddes och ur myllan växte en passion för marknadsliberala idéer samtidigt som Sverige gick in i recession som en följd av det extremt höjda skattetrycket, monopoliseringen och regelbördan.

Sensmoralen i att gång på gång återberätta historien om när liberalismen åter fick en plats i svensk politik på ett sätt den inte haft sedan Gripenstedts dagar är att det går att ändra även det som ter sig oundvikligt. När nu åter vänstervindarna blåser är det värt att påminna om och dessutom titta på några av vänsterns mest framgångsrika projekt de senaste åren.

Aftonbladet är nog den tidning som bäst kapitaliserat på vänstervågen. Tidningen har dels varit instrumentell för skapandet av Politism, som rekryterat bland annat Margret Atladottir, tidigare chefredaktör på Nöjesguiden. Nöjesguiden är ett ytterligare bra exempel på vänsterpopulismens utbredning. För 10 år sedan var tidningen allt jämt en tidning som skrev om film, musik, teater, krogliv och populärkultur i största allmänhet. Men sedan skedde ett skifte, tidningen började långsamt fokusera allt mer på jämställdhet (i största allmänhet), feminism och antirasism i synnerhet och har i dag gått vidare till att vara mer eller mindre socialistisk och vänsterpopulistisk. Eftersom Nöjesguiden sedan dess grundande varit central för utveckla nya skribenter och trender i svensk popjournalistik följer andra efter.

Men åter till Aftonbladet. Under Perssonregeringens sista år och åren därefter var tidningens inflytande begränsat, både politiskt och stilistiskt. Det är helt enkelt svårare att skriva ledare i när det egna lägret har regeringsmakten, framför allt för de socialdemokratiska tidningarna som historiskt ligger närmare partiet än deras borgerliga kollegor.

Att Aftonbladet dessutom ägs av LO gör det inte lättare att vara kritisk. Men sedan skribenterna och ledningen bytts ut har tidningen fått en revitalisering och är i dag tongivande i debatten. De har också i god tid före Stefan Lövfens maktövertagande skapat en skribentskola för att fostra framtidens ledarskribenter när många av de nuvarande kommer sugas upp på framtida kanslier. Men det är inte bara ledarsidan som är en del av den vitaliserande vänstern hos Aftonbladet. Kulturdelen skriver som bekant knappt längre om kultur, utan fungerar som en mer fri ledarsida där allt är tillåtet i kampen mot kapitalismen och ibland demokratin. Under Åsa Lindeborgs ledning har både radikala tankar och rena galenskaper publicerats på löpande band och givet att hennes position aldrig verkar hotas, oavsett vad som publiceras, tycks kultursidan vara läst, uppskattad och inkomstbringande. Men vänstervågen på tidningen tar inte slut där, även sportsidorna ägnar sig i stor omfattning åt samhällsjournalistik. Det är visserligen alldeles utmärkt, skribenter som Simon Bank och Erik Niva tillhör det absolut toppskiktet i Sverige: stilistiskt och kunskapsmässigt. Och då räknas alla skribenter in, inte bara de som skriver om sport. De har uttalade vänstersympatier, precis som en del andra tongivande namn i den rosa bilagan som Robert Laul och Johanna Frändén. Till och med Aftonbladets debattchef tar nu tydlig ställning i debatten. Det är i stort sätt enbart nyhetsrapporteringen som inte är direkt politiserad, om än drev-drivande. Men i dreven kan som bekant även vänstern hamna. Aftonbladet är alltså en genompolitiserad tidning.

Är då slutsatsen av detta att Aftonbladet borde skämmas och skuldbeläggas? Absolut inte. Tidningen bör i stället ses som ett exempel på vad borgerligheten bör göra, precis som Politism och Alliansfritt bör studeras. Det är genom ett gediget opinionsbildningsarbete som börjar från grunden och tar ett brett grepp som samhället kan förstås och därmed förändras. Det var det som skedde under 70 och 80-talet och det är det som måste ske igen för liberalismens idéer åter ska få fäste i Sverige.

Där har Studentförbundet en ovärderlig uppgift. Det är bara att sätta igång.